Sveahövdingens budskap, Mats G. Larsson, 2000, atlantis, ISBN:9174865323

Bokrecension:

13

Eftersom goterna senare bosatt sig norr om Svarta havet identifierades de av Jordanes med de klassiska skyterna, som i sin tur skulle ha härstammat från Jafets son Magog.

35

...när den nya religionen fick överhanden försvann också det statusfyllda ledarskapet över bloten till hednagudarna.

36

Men så kom trosstiderna i riket i slutet av 1000-talet och de maktstrider som följde dem ända fram till 1200-talet.

44

Snorre Sturlassons stora verk om de norska kungarna - Heimskringla.

46

Göticismen. Olof Rudbeck: "Det var Sverige som var det gamla Atlantis som Platon talat om.".

52

Magog eller "Ogg in mikla".
En viss Ingvar, av forskaren kallad "hin Harra"eller "den Höge".

56

Ett anfall på Estland år 545.

64

Antekningar gjorda av biskop Karl, verksam i Västerås på 1200-talet: kung Sverker grundlade biskopskyrkan i Gamla Uppsala år 1138.

65

Övergångstiden mellan hedendom och kristendom, dvs omkring år 1000.
Runristarna Öpir och Balle, som signerat många stenar, måste ha varit verksamma under Olof Skötkonungs tid.

66

Lagerbring: "de första kristna seklen, även om dessa anses börja några år-hundraden tidigare än 1000-talet".

67

1700-talsforskarna: Äldst var den Fornjoterska ätten, som omtalas i vissa sägenbetonade isländska sagor. Den härstammade från det finska området Jotnaland eller Kvänland och hade behärskat Sverige innan Oden kom hit. Folket kallades då för resar, jättar eller jotnar.
Fornjot med sina söner Kåra (vind), Loge (eld) och Hlér (hav) tillhörde myterna.
Ändå accepterade Ihre Snorres uppgifter om att det en gång varit Oden och hans följeslagare som fört språket till Norden från sina ursprungliga hemtrakter nere i sydöst.
Tyske kyrkomannen Adam av Bremen på 1070-talet: till kvinnoland hade sveakungen Emunds son Anund nått under en sjöfärd till Skytien.

68

Runskriften  hade kommit i allmänt bruk först på Ingjald Illrådes tid, 400-500-talet.
Kvänland, folkslaget kväner.

71

Sagan handlade om en svensk hövding med namnet Ingvar den vittfarne som farit betydligt längre österut än till Estland. Han var befryndad med kundaätten genom sin far Emund men hade lämnat landet sedan sveakungen vägrat ge honom konungsnamn. Efter att ha vistats en tid hos furst Jaroslav i Gårdarike seglade han vidare österut och deltog med sin här i strider i fjärran länder. Där dog han år 1041.

Ingvars och Anunds far hetat Emund
Adam av Bremens "kvinnoland" kanske menade Könugård, det nordiska namnet på Kyiv/Kyjiv/Kiev.

77

Havard, rest till någon fjärran plats i öster och sedan dött i Saracenernas land, (runstenen: Särkland), troligen traktaterna kring Kaspiska havet, enligt krönikor från Georgien (det gamla kungariket i västra delen av detta område). Skandinaver kom till detta området i början av 1040-talet. Troligen som en hjälpstyrka från sveakungen till hans frände furst Jaroslav i Gårdarike.

80

Vikingafärder troligen till de av kalifatet behärskade trakterna. Kanske var målet att komma närmare källan för de arabiska - så kallade kufiska - silvermynt som man redan funnit så många av i Norden.

108

Kjula betytt "välvning".
Alrik son till Sigrid, hans fader Spjut.
Holmvinds son Torbärn farit med Ingvar.

130

Över en sänka i marken, kanske en gammal sankmark, har en långsträckt vägbank byggts upp av jord och grova stenar, mer än vagnsbred och alldeles rak. Det är just sådana vägbankar som på vikingatiden brukade kantas av bautastenar och runstenar med inskrifter.

133

Ansgarskrönikan: Erik Segersäll dog någon gång omkring år 995.
Adam av Bremen hade av kung Sven Estridsen i Danmark fått höra om hur kung Erik besegrade en av Svens föregångare, den ogudaktige Sven Tveskägg.

135

Anund Jakob var son till Olofs gemål Estrid med vilken kungen också hade dottern Ingegärd. Men innan han gifte sig med Estrid hade han redan fått tre barn: Emund, Astrid och Holmfrid, med en frilla som hette Edla och som var dotter till en hövding i Vendland.
Emund skickades för att uppfostras av sin mors släktingar, till detta land (Vendland?) vid Östersjökusten.
Sände sin son Anund till Skytien.

138

Erik Segersäll hade en dotter vars namn inte är känt, berättar denna saga (Hervararsagan). Till henne friade en hövding i Svitjod som hetter Åke, men kungen tyckte inte att detta var ett tillräckligt gott parti utan gifte istället bort henne med en småkung från Gårdarike. Åke gav sig emellertid inte utan for efter, dräpte kungen och tog med sig kungadottern hem. Där ställde han sedan till bröllop med henne, och de fick en son som döptes till Emund.
Emund själv omhändertogs av kung Olofs dotter Ingegärd, kusinen som han kommit att stå mycket nära.
När Ingegärd sedan äktade furst Jaroslav i Gårdarike for han efter och kämpade för fursten i flera strider. Bl.a. mot semgallerna i Lettland. År 1036 begav han sig på sin ödesdigra färd österut.

140

Skildringen av Emund Åkesson i Ingvars saga innehåller många inslag som kan härröra från andra traditioner, särskilt från berättelsen om den norske hövdingen Emund Hringsson och hans äventyr i Gårdarike.
Och även kung Emund hade i sin ungdom vistats i de slaviska länderna, även om det var i dem som låg söder om Östersjön i stället för i Gårdarike.
Både skyternas och amasonernas områden låg nämligen enligt vad man trodde på medeltiden just i trakterna av Kaspiska havet och Kaukasusområdet, där vi idag tror oss veta att Ingvar mötte sitt öde.

Ingvar som var kungasonen.
Ingvars far och sveakungen överensstämmer i själva verket mycket väl med den spänning man kan föreställa sig mellan Anund Jakob och hans halvbror Emund, äldre men son till en frilla. Kanske var det i själva verket först sonen Ingvars stordåd borta i öster som gav Emund den ära han behövde för att kunna kräva tronen när Anund dog utan arvingar.

Beryktade Blotsven.
Kung Inge.
De hedniska svearna i slutet av 1000-talet.



Läs mer på www.Historiebloggen.nu