Den trettonde stammen, Arthur Koestler, Hallonquists, 1992,ISBN:9187642042

Bokrecension:


12
    Muhammed död år 632.
    Konstantin V år 732 äktade en kazarisk princessa efter en rungande kazarisk seger över araberna. I sinom tid uppsteg deras son på tronen som kejsar Leo IV, känd som Leo Kazaren.
    Nederlag för kazarerna år 737.
    Antagligen år 740 övergick kungen, hovet och den härskande militära klassen till den mosaiska läran, och judendomen blev kazarernas statsreligion.
    En av de senaste kommentarerna finner man i ett verk av den ungerske marxistiske historikern dr Antal Bartha. Hans verk The Magyar Society in the 8th and 9th centuries innehåller flera kapitel om kazarerna.
    Det som är omtvistat är vad som hände med de judiska kazarerna sedan deras välde slagits i spillror på 1100- eller 1200-talen. Här är källorna torftiga, men olika senmedeltida kazariska bosättningar är belagda på Krim, i Ukrajina och i Ungern, Polen och Litauen.
    De turkisktalande karaiterna (en fundamentalistisk judisk sekt) på Krim, i Polen och annorstädes har bekräftat ett samband med kazarerna, vilket eventuellt bestyrks av folkloristiska och antropologiska iaktagelser såväl som av språkliga. Det synes föreligga en betydande mängd bevis för att kazarernas avkomlingar lever kar i Europa.


16
    De levde mestadels i tält men hade också stora stadsbosättningar och var i färd med att omvandla sig från ett nomadiserande krigarfolk till ett folk av bönder, boskapsuppfödare, fiskare, vinodlare, handelsmän och hantverkare.
    Kazarerna höll till i städerna - även i sin huvudstad Itil - endast under vintern. Så fort våren kom packade de sina tält, lämnade husen och gav sig ut på stäpperna med får och nötboskap eller slog sig på sädesfält eller vinodlingar.
    De verkliga gränserna för kazarernas makt över folken i norr fluktuerade med krigslyckan. Då deras välde stod som högst behärskade de eller utkrävde skatt från ett trettiotal olika folk som bebodde de väldiga territorierna mellan Kaukasus, Aralsjön, Ural, staden Kyiv och Ukrajinas stäpper.


19
    Kazarerna liknar inte turkarna. De är svarthåriga och av två sorter. Den ena kallas kara-kazarer (svarta kazarer), svartmuskiga som om de vore ett slags indier, och den andra är vit (ak-kazarer), som ser påfallande bra ut.
    Det enda vi med säkerhet kan säga är att kazarerna var ett "turkiskt" folk som bröt fram från de asiatiska stäpperna, antagligen på 400-talet e.v.t.


22
    År 448 sände den bysantinske kejsaren Teodosius II en delegation till Attila i vilken en berömd vältalare som hetter Priscus ingick.
    Den bysantinske kejsaren försökte vinna över detta krigsfolk på sin sida, berättar Priscus, men den snikne kazarhövdingen Karidach tyckte att den muta han erbjöds var för liten och tog hunnernas parti.
    I början av 500-talet, då hunnernas välde föll samman efter Attilas död uppstod ett maktvakuum i Östeuropa där våg efter våg av nomader på nytt vällde fram från öster till väster. Bland dem märktes särskilt uigurer och avarer. Större delen av denna period tycks kazarerna ha ägnat sig åt plundringståg i Georgiens och Armeniens rika tanskaukasiska områden där de samlde dybart byte. Under andra hälften av 500-talet blev de dominerande bland stammarna norr om Kaukasus. Flera av dessa - sabirer, saragurer, samandarer, balanjarer och så vidare - nämns från och med nu inte längre vid namn i våra källor. De har kuvats eller absorberats av kazarerna. Det var av allt att döma de mäktiga bulgarerna som bjöd det hårdaste motståndet, men även de led ett förkrossande nederlag omkring 641, och följaktligen splittrades detta folk i två delar. Några vandrade västerut till Donau in i det moderna Bulgarien, andra åt nordost till mellersta Volga som låg kvar under kazarerna.
    Men innan kazarerna upprättade en suverän stat måste de fullgöra sin lärlingstid hos ett annat kortlivat välde, det så kallade Västturkiska väldet eller Turkutriket. Det var en federation av stammar som hölls samman av en härskare, kaganen eller khaganen, en titel som även kazarhärskarna skulle lägga sig till med så småningom. Denna första turkiska stat, om man så får kalla den, varade i hundra år (omkring 550-650) och föll därpå sönder utan att lämna många spår efter sig.
    Kazarerna hade gått i lära hos hunnerna, därpå hos turkarna. Efter turkarnas fall vid 600-talets mitt var det deras tur att härska över "Norra kungadömet", som perser och bysantiner kom att kalla det.
    Under 600-talets första årtionden, alldeles innan den muslimska orkanen släpptes lös från Arabien, dominerades Mellanöstern alltså av en triangel av makter: Bysans, Persien och det västturkiska väldet. De båda förstnämnda hade periodvis fört krig med varandra i hundra år och båda föreföll stå på randen till sammanbrott. Efter hand hämtade sig Bysans men perserriket skulle snart möta sitt öde, och det var kazarerna som avlossade nådaskottet.


26
    Eudokia eller Epifania var Heraklius enda dotter i det första äktenskapet.
    Det persiska riket hämtade sig aldrig från det förintande nederlag som kejsar Heraklius tillfogade det år 627. Efter 10 års anarki och kaos utdelade de första arabiska härar som bröt in på scenen dråpslaget för det sassanidiska väldet. Ungefär samtidigt upplöstes den västturkiska federationen i sina stambeståndsdelar. En ny makttriangel ersatte den föregående: det islamiska kalifatet, det kristna Bysans och det kazariska norra kungadömet som nyss framträtt. Det föll på det sistnämnda att ta stöten av den arabiska attacken och skydda Östeuropas slätter från inkräktarna.
    Under de första 20 åren av Hegira, alltså den arabiska tideräkningen som tar sin början med Muhammeds flykt till Medina 633, hade muslimerna erövrat Persien, Syrien, Mesopotamien och Egypten och omringat det bysantinska rikets hjärta (våra dagars Turkiet) med en livshotande halvcirkel som sträckte sig från Medelhavet till Kaukasus och Kaspiska havets södra stränder. Kaukasus var ett mäktigt naturhinder, men inte mer respektingivande än Pyreneerna, och det kunde forceras genom Darielpasset (nu Kasbekpasset) eller kringgås genom Darbandpassagen längs Kaspiska havet.
    Denna befästa passage, som araberna kallade Bab al Abwab, Portarnas port, var ett slags historiskt vändkors genom vilket kazarerna och andra härjande stammar sedan urminnes tider hade anfallit länderna i söder och dragit sig tillbaka igen. Mellan 642 och 652 bröt de flera gånger genom Darbandporten, stötte långt in i Kazarien och försökte erövra Balanjar, den närmaste staden, för att på så sätt tillförsäkra sig ett fotfäste på den europeiska sidan om Kaukasus. De slogs tillbaka vid varje tillfälle i denna första fas av kriget med kazarerna, sista gången år 652 i en stor drabbning.
    I trettio eller fyrtio år framåt gjorde araberna inga nya försök att tränga in i kazarernas fäste. Under tiden hade kazarerna underkuvat bulgarer och magyarer och fullbordat sin expansion åt väster in i Ukrajina och Krim. Det var inte längre slumpartade plundringståg i syfte att ta byte och fångar utan erövringskrig, som inlemmade det besegrade folket i ett rike med stabil förvaltning och styrt av den mäktige kaganen. Han utsåg sina provinsguvernörer att förvalta och ta ut skatt i de erövrade territorierna. I början av 700-talet var deras stat tillräckligt konsoliderad för att kazarerna skulle kunna gå till offensiv mot araberna.


33
    Under sin förvisning i Cherson smidde Justinianus ränker för att återvinna tronen.
    Ibn Fadlan beskriver begravningsoffret av hundratals hästar och hjordar av andra djur och det ohyggliga ritualmordet på en rusisk slavflicka vid hennes husbondes bår.


52
    Den kungliga skattkistans främsta inkomstkälla var emellertid utrikeshandeln. En av tre handelsvägar bestod av den ökande trafiken av rusiska handelsflottor nedför Volga till Kazarsjöns östra stränder, huvudsakligen med dyrbara pälsskinn, som var mycket efterfrågade av den muslimska aristokratin, och slavar från norr som såldes på Itils slavmarknad. På allt detta transitgods, även slavarna, tog den kazariske härskaren ut en tull på tio procent.


65
    I början av 700-talet var världen uppdelad mellan de båda supermakter som företrädde kristendomen och islam. Deras ideologiska doktriner var hoplödda med en maktpolitik som drevs med de klassiska metoderna, inflitration och militär erövring. Det kazariska väldet representerade en tredje makt som hade visa sig jämbördig med bådadera, som motståndare och som allierad. Men det kunde upprätthålla sitt oberoende endast under förutsättning att det inte accepterade vare sig kristendomen eller islam, ty då skulle det automatiskt underställas den östromerske kejsarens eller kalifens av Bagdad makt.
    Det hade sannerligen inte saknats försök från båda hållen att omvända kazarerna till kristenomen eller islam, men det enda de ledde till var utbyte av diplomatiska artigheter, dynastiska äktenskap och växlande militärallianser byggda på ömsesigidt egenintresse.


70
    Chwolson uppger att "inskriptioner på ett icke-semitiskt språk (eller möjligen på två olika icke-semitiska språk) med hebreiska bokstäver påträffats på två gravstenar från Phanagoria och ParthenitKrim. De har ännu inte tolkats. Som vi sett lydde Krim periodvis under kazarerna, men det hade också en sedan gammalt etablerad judisk koloni, och inskriptionerna kan härröra från tiden före omvändelsen. Vissa hebreiska bokstäver (shin och tsadei) fann också vägen in i det kyrilliska alfabetet, och dessutom har många polska mynt från 1100- eller 1200-talet hittats som har polska inskriptioner med hebreiska bokstäver.


85
    Vi måste också hålla i minnet att det bodde mängder av slaviska stammar längs Dnipros övre lopp, som erlade skatt till kazarerna.
    Det sista stycket i Josefs brev är ett svar på Hasdais underförstådda erbjudande att inträda i kazarkungens tjänst. En ganska dunkel passage i brevet handlar om den aktuella politiska situationen: Med den allmäktiges hjälp bevakar jag flodens (Volgas) mynning och låter inte ruserna som kommer på sina skepp intränga i arabernas land. ... Jag utkämpar hårda krig med dem (ruserna) ty om jag tillät det skulle de ödelägga Ismaels länder ända till Bagdad.

90
    Den berömde tysk-judiske resenären rabbinen Petachia från Regensburg, besökte Östeuropa och västra Asien mellan 1170 och 1185. Hans reseskildring Sibub Ha'olam, "Resa runt världen", tycks ha skrivits av en lärjunge efter hans anteckningar eller diktamen. Den visar hur chockerad den gode rabbinen var över de kazariska judarnas primitiva seder och bruk norr om Krim. Han förklarade det med att de höll fast vid det karaitiska kätteriet.


94
    Forskarna i slavisk språkvetenskap kastar ett säreget ljus över denna historia. Kyrillus ges av tradition äran för att ha skapat inte bara det kyrilliska alfabetet utan även det glagolitiska. Det sistnämnda användes enligt Baron "i Kroatien fram till 1600-talet. Det är sedan länge klarlagt att det från det hebreiska alfabetet har hämtat minst elva tecken som delvis representerar de slaviska ljuden." (De elva tecken är A, B, V, G, E, K, P, R, S, Sj och T) Detta bekräftar det som sades tidigare om det hebreiska alfabetets inflytande på spridningen av läskunnigheten bland kazarernas grannar.


99
    Ruserna gick till attack nedför Dnipro och över Svarta havet. Som Toynbee skriver: "På 800-talet, det århundrade då ruserna trängde in i Kazarien och det östromerska riket, plundrade och erövrade och koloniserade skandinaverna i en väldig båge som till slut sträckte sig åt sydväst... till Nordamerika och åt sydöst till... Kaspiska havet."
    De vikingar som bysantinerna kallade Rhoser fick namnet "varanger" av de arabiska krönikeskrivarna. De kallade Östersjön för "Varangerhavet".
    Efter att ha seglat över Östersjön och Finska viken fortsatte de på floden Volchov till sjön Ilmen (söder om Leningrad) där de hittade en välbelägen ö: de isländska sagornas Holmgård.
    En av flodvägarna gick genom territorier tillhöriga olika slaviska folk som bebodde de nordvästra utkanterna av det kazariska riket och betalade skatt till kaganen: polyanerna i Kyivtrakten, viatitjierna norr om Kyiv, radimisjtjierna öster om Dnipro, severianerna vid floden Derna och så vidare. Dessa slaver tycks ha bedrivit ett avancerat jordbruk och ha varit mer räddhågade av sig än sina "turkiska" grannar vid Volga, ty som Bury uttrycker det blev de ett "naturligt byte" för de skandinaviska plundrarna. Dessa kom efter hand att föredra Dnipro, trots dess farliga forsar, framför Volga och Don. Det var Dnipro som blev "den stora östra vattenvägen" - Austervegr i de isländska sagorna - från Östersjön till Svarta havet och därmed Konstantinopel. De gav till och med skandinaviska namn åt de sju stora fallen som dupliverade deras slaviska benämningar. Konstantin anger smavetsgrant båda versionerna, till exempel Baru-fors och det slaviska Volnyi, "det böljande vattenfallet".
    Dessa väringar-ruser tycks ha varit en unik kombination - unik även bland vikingarna - av pirater, rövare och snikna köpmän som bedrev handel på sina egna villkor, stödda på svärd och stridsyxor. En samtida arabisk krönikör skriver: På denna ö (Gotland?) finns det män i ett antal av 100000, och dessa beger sig ständigt ut för att plundra slaverna i båtar, och de griper slaverna och tar dem till fånga, och så far de till kazarerna och bulgarerna och säljer dem där. De har inga odlade marker, inte heller utsäde, och lever på att plundra slaverna. När ett barn föds lägger de ett draget svärd framför det och fadern säger: "jag har varken guld eller silver och inte heller rikedom som jag kan lämna i arv till dig. Detta är ditt arv, skaffa dig själv välstånd med det".
    Den moderne historikern McEvedy har gjort en prydlig sammanfattning: Väringarnas aktiviteter, från Island till Turkestans gränser, från Konstantinopel till polcirkeln, var ofattbart kraftfulla och djärva, och det är sorgligt att så mycket möda slösades på plundring. Hjältarna från norr nedlät sig inte till att bedriva handel förrän de misslyckats med att erövra. De föredrog blodfläckat, ärorikt guld framför en stabil handelsprofit.
    Rusernas konvojer som seglade söderut på sommaren var alltså handelsflottor och på samma gång armador. Även i ett tidigt skede av sina färder (omkring år 860) seglade ruserna över Svarta havet och belägrade Konstantinopel med en flotta som beräknas ha uppgått till mellan 200 och 230 fartyg.
    Det var endast långsamt och gradvis som väringarna ändrade karaktär, uppförde permanenta bosättningar, blandade sig med sina undersåtar och vasaller och slutligen antog den bysantinska kyrkans tro. Vid det laget, 900-talets sista år, hade "ruserna" övergått till "rutener". De första rusiska furstarna och stormännen hade alltjämt skandinaviska namn som fått slaviska former: Rörek-Rurik, Helge-Oleg, Ingvar-Igor, Helga-Olga och så vidare. Det handelsavtal som furst Igor-Ingvar ingick med bysantinerna år 945 innehåller en lista på hans följeslagare av vilka endast tre har slaviska namn av femtio skandinaviska. Ingvars och Helgas son antog emellertid det slaviska namnet Svjatoslav, och från och med då tog assimileringen fart. Väringarna förlorade efter hand sin identitet som ett separat folk och den fornnordiska traditionen bleknade bort ur den ukrainska historien.
    Krönikorna är partiska, skrivna som de är medlemmar av folk som hade lidit under de nordiska inkräktarna. Deras egen version av historien är oskriven, ty den skandinaviska litteraturen uppkom långt efter vikingatiden då deras bragder hade blommat ut i sägner. Den äldsta fornnordiska litteraturen bekräftar dock deras otyglade stridslystnad och den speciella frenesi som grep dem vid dessa tillfällen. Då gick de vad de kallade bärsärkagång. De arabiska historieskrivarna stod så handfallna inför dem att de motsade varandra och även sig själva med några raderas mellanrum. Vår gamle vän Ibn Fadlan är fylld av avsmak inför snusket och liderligheten hos de ruser han hade träffat vid Volga i bulgarernas land. Följande avsnitt om ruserna föregår hans skildring av kazarerna som citerats tidigare: De är de osnyggaste varelser Herren har skapat. På morgonen kommer en tjänsteflicka med ett fat med vatten till husbonden. Han sköljer ansiktet och håret i det, spottar och snyter sig i fatet som flickan sedan överlämnar till nästa, som gör likadant, tills alla i huset har använt det vattnet att snyta sig, spotta och tvätta ansikte och hår i.
    Däremot skriver Ibn Rusta vid ungefär samma tid: "De är renliga när det gäller kläder" - och lämnar därmed ämnet.
    Ibn Fadlan är mycket indignerad över att ruserna kopulerar och tömmer tarmen offentligt, även deras kung, medan Ibn Rusta och Gardezi inte känner till något om sådana motbjudande vanor. Deras egna redogörelser är emellertid lika tvivelaktiga och inkonsekventa. Ibn Rusta skriver: "De ärar sina gäster och är vänliga mot främlingar som söker husly hos dem, och mot alla som har råkat illa ut bland dem. De låter ingen av sina egna tyrannisera dem, och vem som helst av dem som gör orätt eller förtrycker andra stöder de ut".
    Några stycken längre ned tecknar han en helt annan bild, eller rättare sagt vinjett, av förhållandena i rusernas samhälle: Ingen enda av dem går avsides för att uträtta något naturbehov utan åtföljs av tre av sina kamrater som gemensamt vaktar honom, och alla har sitt svärd på grund av otryggheten och svekfullheten bland dem, ty om någon har ens en liten förmögenhet åtrås den av hans egen bror och hans vän som är med honom och de försöker döda och råna honom.
    Beträffande deras krigardygder är källorna dock enstämmiga: Dessa människor är kraftfulla och tappra och då de tråder ut på öppen mark kan ingen undkomma dem utan att tillintetgöras, och de besegrades kvinnor tas i besittning och de själva blir slavar.
    Förmodligen var ruserna av blandade folkstammar, mest troligt vikingar och ursprungsbefolkningen ukrajinarna som kallades rutener/poljaner på den tiden.


105
    I stort sett verkar rusernas plundringsräder ha varit riktade huvudsakligen mot Bysans under deras första sekel på scenen (830-930).
    De första rusiska härskarna över Novgorod antog titeln kagan. Detta bekräftas av både bysantinska och arabiska källor; så säger exempelvis Ibn Rusta sedan han beskrivit den ö på vilken Novgorod byggts: "De har en kung som kallas Kagan Rus." Ibn Fadlan uppger att Kagan Rus hade en härförare som representerade honom inför folket. Zeki Validi har påpekat att en sådan delegering av armebefälet var okänt bland de germanska folken i norr, där kungen måste vara den främste krigaren. Validi drar slutsatsen att ruserna imiterat kazarernas system med dubbelt styre. Detta är inte osannolikt med hänsyn till att kazarerna var det mest välmående och kulturellt utvecklade folk som ruserna kom i territoriell kontakt med i sina erövringars första skeden. Och den kontakten måste ha varit ganska intensiv eftersom det fanns en koloni av rusiska köpmän i Itil och en grupp kazariska judar i Kyiv.
    Detta är sorgligt att i detta sammanhang behöva konstatera att den sovjetiska regimen över tusen år efter dessa händelser har gjort sitt bästa för att utradera minnet av kazarernas historiska roll och kulturella prestationer. Den 12 januari 1952 hade Times i London följande notis: Tidig slavisk kultur förringad - sovjetisk kritiker tillrättavisad.
    En annan sovjetisk historiker har kritiserats i Pravda för att ha förringat det slaviska folkets äldsta kultur och utveckling. Det är professor Artamonov som vid ett seminarium på institutionen för historia och filosofi vid den sovjetiska vetenskapsakademin upprepade en teori som han 1937 hade lagt fram i en bok om att den urgamla staden Kyiv hade mycket att tacka kazarerna för. Han framställer dem som ett högt utvecklat folk som föll offer för rusernas aggresiva strävanden. Förutom talrika artiklar i lärda tidskrifter publicerade Artamonov sin första bok om kazarernas äldsta historia 1937. Hans magnum opus Kazarernas historia kom ut först tio år senare, 1962, och i det sista avsnittet återkallar författaren alla sina föregående teser - i själva verket hela sitt livsverk.


109
    År 859, alltså ungefär 25 år efter byggandet av Sarkel, väringarna utkrävde skatt av tjuder, krivitjianer, vener, vepser, med flera, dvs de slaviska folk som höll till norrut, medan kazarerna fortsatte att beskatta viatitjierna, sevianerna och, allra viktigast, polyanerna i Kyivs centrala del. Men inte länge. Om vi kan lita på tidsangivelsen i Nestorskrönikan övergick nyckelstaden Kyiv vid Dnipro, som förr legat under kazarisk suveränitet, i rusernas händer tre år efteråt. Detta skulle visa sig vara en avgörande händelse i Ukrajinas historia, fastän det tycks ha skett utan väpnad kamp (?). Enligt krönikan styrdes Novgorod vid denna tid av (den halvt mytiske) Rörek-Rurik, som behärskade samtliga vikingabosättningar, de nordliga slaviska stammarna vener och en del finnar (karelare). Två av Ruriks män, Oskold och Dir, färdades nedför Dnipro och fick syn på en befästning på ett berg. Dess anblick behagade dem. De fick veta att detta var staden Kyiv som "erlade skatt till kazarerna". De båda slog sig ned där med sina familjer, "samlade många nordmän omkring sig och härskade över slaverna i grannskapet medan Rurik styrde i Novgorod. Ungefär 20 år senare kom Ruriks son Oleg/Helge dit och dräpte Oskold och Dir och lade Kyiv under sin spira."
    Kyiv var rikare stad än Novgorod. Den blev väringarnas huvudstad. Det furstendöme som tog dess namn blev den första ukrainska statens vagga.
    Josefs brev, skrivet ungefär hundra år efter rusernas ockupation av Kyiv, nämner det inte längre i sin lista över kazariska besittningar. De inflytelserika kazarisk-judiska bosättningarna levde emellertid kvar i både staden och provinsen Kyiv, och sedan Kazarien slutgiltigt ödelagts förstärktes de av stora skaror av kazariska utvandrare. Nestorskrönikan talar flera gånger om hjältar som kommer från "judarnas land", och "Kazarporten" i Kyiv höll minnet av dess forna härskare vid liv fram till modern tid.


110
    Magyarerna var från början obesläktade med de slaviska och turkiska stäppfolk bland vilka de kom att leva - en etnisk kuriositet, något de alltjämt är. Magyarerna har förblivit en etnisk enklav i Europa med finnarna långt i norr som sina enda släktingar. Vid en tidpunkt under den kristna erans första århundraden fördrevs detta nomadfolk från sitt tidigare tillhåll i Ural, vandrade söderut över stäpperna och slog sig slutligen ned i regionen mellan floderna Don och Kuba. Därmed blev de grannar till kazarerna redan innan de sistnämnda vann sin framskjutna position. En tid ingick de i en federation av halvnomadiserande folk, onogurerna ("De tio pilarna" eller stammarna). Man tror att ordet ungrare är besläktat med detta ord. Själva kallar de sig magyarer sedan urminnes tider. Från ungefär mitten av 600-talet till slutet av 800-talet var de undersåtar i det kazariska väldet. Det är anmärkningsvärt att det inte finns något vittnesbörd om en enda väpnad konflikt mellan kazarer och magyarer medan andra folk var upptagna med en ödesdiger lek med musikaliska stolar. Toynbee bygger på nestorskrönikan och arabiska källor då han skriver att magyarerna under hela detta skede "uppbar skatt" på kazarernas vägnar från de slaviska och finska folken på Svarta jordens område till norr om magyarernas egna partier av stäppen, liksom i skogszonen norr därom. Att beteckningen magyarer användes vid denna tid bevisas av att det finns kvar i ett antal ortnamn i denna del av republiken Komi. Ortnamnen markerar förmodligen belägenheten för gamla magyariska garnisoner och utposter. Magyarerna dominerade alltså över sina norra slaviska grannar.
    Från omkring 830 hade nästan hela detta folk anlagt nya bosättningar i området mellan Dnipro och Don, som senare fick namnet Lebedia. Den främste av deras hövdingar hette Lebedias som längre fram gav namn åt Lebedia.
    Det nära samarbetet mellan kazarer och magyarer upphörde då de sistnämnda tog farväl av de ukrainska stäpperna år 896, vandrade över Karpaterna och erövrade det territorium som skulle bli deras permanenta bosättningsområde.


116
    Under 800-talets slut anslöt sig ännu en råbarkad deltagare till nomadleken musikaliska stolar: petjenegerna eller paccinaker eller på ungerska "besenyök". Det lilla vi vet om detta turkiska folk sammanfattas i Konstantins beskrivning av dem som en omättligt sniken skock barbarer som mot en rejäl slant säljer sig att slåss med andra barbarer och ruserna. Enligt Ibn Rusta drog kazarerna i härnad mot de varje år för att få in skatt de hade rätt till. De bortdrivna petjenegerna försökte slå sig ned i Kazarien, men kazarerna jagade i väg dem. Petjenegerna fortsatte västerut, gick över Don och invaderade magyarernas område. Magyarerna i sin tur tvingades dra sig längre västerut in i trakten mellan floderna Dnipro och Sereth, en region de kallade Etel-Köz "landet mellan floderna". De tycks ha installerat sig där år 889, men 896 slog petjenegerna till igen, allierade med Donaubulgarerna, varpå magyarerna retirerade in i våra dagars Ungern.
    Krönikan skriven av Hinkmar av Rheims, berättar att magyarer år 862 plundrade det östfrankiska väldet - det första av de brutala infall som skulle terrorisera Europa det kommande århundradet. Det skrivs också om ett sammanträffande, som kunde gått illa, mellan Den helige Kyrillus, slavernas apostel, och en magyarhord år 860 då gudsmannen var på väg till Kazarien. Han förrättade just sin bön då de kom rusande mot honom luporum more ululantes, "ylande som vargar". Hans helighet skyddade honom emellertid mot all skada. En annan krönika nämner att magyarer och kabarer råkade i konflikt med frankerna år 881, och Konstantin berättar att magyarerna ungefär tio år senare "bedrev krig mot Simeon (Donaubulgarernas härskare) och slog honom grundligt och kom så långt som till Preslav och stängde in honom i en fästning som heter Mundraga, och återvände hem". Konstantin skriver: ...Men sedan Symeon Bulgaren åter stiftat fred med grekernas kejsare och fått trygghet sände han bud till patzinakerna och gjorde upp med dem om att kriga mot och utplåna magyarerna. Och då magyarerna drog bort på ett fälttåg kom patzinakerna med Symeon mot magyarerna.
    De hade fredliga slaviska stammarna som sina närmaste grannar.
    Macartney understryker den avgörande roll som den kabariska transfusionen spelade: Jag tror att det huvudsakligen var dessa kabarer som drev slaver och ruser från stäppen, anförde fälttåget mot bulgarerna år 895 och till stor del  och i över ett halvsekel framåt var halva Europas fasa.
    Donaubulgarerna förlorade sitt turkiska urspråk och nu talar en slavisk dialekt.
    Medan magyarerna tog sitt nya och permanenta hem i besittning måste de driva ut dem som bott där tidigare, mährer och donaubulgarer, som flyttade till de trakter där de alltjämt bor. Deras andra slaviska grannar, serber och kroater, var redan mer eller mindre på plats. Som en följd av den kedjereaktion som börjat i de fjärran Uralbergen - ghuzzer på petjeneger på magyarer på bulgarer och mährer - började det moderna Centraleuropas karta ta form.


121
    Den oblodiga annekteringen av Kyiv av Ruriks folk kring år 862. Detta är också ungefär den tidpunkt då magyarerna drevs västerut av petjenegerna, vilket berövade kazarerna deras västra flankskydd. Det kan vara förklaringen till att ruserna så lätt vann makten i Kyiv. Men försvagningen av kazarernas militära makt blottlade även Bysans för anfall av ruserna. Nära den period då ruserna slog sig ned i Kyiv seglade de nedför Dnipro och över Svart havet och anföll Konstantinopel. Bury har skildrat händelsen med stor verv: I juni månad år 860 marscherade kejsaren Mikael III mot saracenerna. En rusisk här hade seglat över Svarta havet i tvåhundra båtar, gått in i Bosporen, plundrat klostren och förstäderna på dess stränder och invaderat Prinsön. Stadens invånare miste all stridslust, skräckslagna som de var inför faran och sin egen vanmakt. De trupper (Tagmata) som vanligen var stationerade i stadens grannskap var långt borta med kejsaren... och flottan var frånvaradne. Efter att ha spritt förödelse i förstäderna gjorde sig barbarerna beredda att anfalla själva staden. I denna kris visade sig den lärde patriarken Photius vara situationen vuxen. Han tog på sig uppgiften att återsälla sina landsmäns moralisak mod... Han gav uttryck för den allmänna stämningen då han dröjde vide det orimliga i att den kejserliga staden, "nästan hela världens drottning", gjordes till åtlöje av en hop slavar (sic), en simpel och barbarisk skock. Kort därpå slog ruserna till reträtt.
 
    Som en pikant detalj kan vi tillägga att den "lärde patriarken" Photius, vars vältalighet räddade den kejserliga staden, var ingen mindre än det "kazaransikte" som hade skickat ut Den helige Kyrillus på hans missionsuppdrag.
    Toynbee kommenterar denn episod: År 860 kom ruserna kanske närmare en erövring av Konstantinopel än de hittils någonsin har kommit sedan dess.
    Toynbee tillsammans med Vasiliev, Paszkievicz och Vernadskij tror att Rurik av Novgorod kan vara samma person som Rorik av Jylland.


124
    Krig fördes år 860 (Konstantinopels belägring), 907, 941, 944 och 969-71 och fördrag slöts 838-39, 861, 911, 945, 957 och 971.
    Några år efter Konstaninopels belägring uppger patriarken Photius (högstdensamme) att ruserna skickade sändebud till Konstantinopel och enligt den bysantinska formeln för missionerande under påtryckningar "bönföll kejsaren om att få bli döpta". Som Bury säger: "Vi kan inte säga vilka eller hur många av de rusiska bosättningarna som var företrädda av denna beskickning".
    Enligt nestorskrönikan ingick det i fördragen från 907 och 911 att rusiska besökare skulle gå in i Konstantinopel endast genom en viss stadsport. Enligt nestorskrönikan slöt regent Oleg-Helge 911 års fördrag med bysantinerna, varvid de samregerande "kejsarna Leo och Alexander efter att ha enats om skatten och ömsesidigt bundit sig med ed kysste korset och uppmanade Oleg-Helge och hans män att också svära en ed. Enligt rusernas religion svor de vid sina vapen och vid sin gud Perun, liksom vid kreaturens gud Volos, och på så sätt besegrades fördraget. År 957 döptes furstinnan Olga-Helga av Kyiv (änka efter furst Igor-Ingvar), hon redan hade döpts före sin avresa. Banketterna och festligheterna till Helga-Olgas ära beskrivs i detalj i De Caerimoniis. En annan framstående gäst på festligheterna var biskop Liutprand. Olgas följe utgjordes av kvinnor.
    Hon svarade på kejsarens sändebud att hon skulle villfara kejsarens önskan om han var villig att tillbringa lika lång tid hos henne i Pochaina som hon hade stannat vid Bosporen.
    Denna Olga-Helga måste ha varit en formidabel skandinavisk amason. Som nämnts var hon änka efter furst Igor-Ingvar, enligt uppgift son till Rurik, som den kyivska krönikan beskriver som en sniken, enfaldig och sadistisk härskare. År 941 hade han anfallit bysantinerna med en stor flotta, och "av dem som de tillfångatog dräpte de somliga, andra satte de upp som måltavlor och sköt mot, några grep de, och efter att ha bakbundit dem drev de järnspikar genom deras huvuden. Många heliga kyrkor antände de.." Denna episod fäljdes av ännu ett vänskapsfördrag fyra år senare. Som flottnation var ruserna ännu mer imponerade av den grekiska elden. Då Igor-Ignvar år 945 dödades av derevlianerna, ett slaviskt folk som han hade betungat med en övermäktig skattebörda, blev Olga regent över Kyiv.


129
    Det var först år 988, under hans son Den helige Volodymyrs regeringstid, som rusernas härskande dynasti slutgiltigt antog den grekiska ortodoxa kyrkans tro.
    Cherson kapitulerade för ruser år 987.

131
    År 863 ockuperades Kyiv av ruserna. Omkring 965 ödelades Itil av Svjatoslav. Efter förlusten av Kyiv och magyarernas reträtt in i Ungern stod det kazariska väldets forna västra vasaller inte längre under kaganens kontroll och fursten av Kyiv kunde obehindrat vända sig till de slaviska stammarna i Dniprobäckenet med ropet: "Betala ingenting till kazarerna!"
    Ruserna pressade på allt mer i öst, nedför Volga och in i områdena kring Kaspiska havet. Dessa muslimska trakter som gränsade till: Azerbajdzjan, Jilan, Shiwan, Tabaristan, Jurjan - var lockande mål för vikingaflottorna, både som plundringsobjekt och som handelsstationer för kommers med det muslimska kalifatet. Tillfarterna till Kaspiska havet, förbi Itil genom Volgas delta, stod emellertid under kazarernas kontroll, liksom vägarna till Svarta havet hade gjort medan de alltjämt höll Kyiv. Och "kontroll" betyder att ruserna var tvungna att begära tillstånd för varje flotta som skulle passera och vetala den tioprocentiga tullen - en dubbel förolämpning, mot stolthet och penningpung. De rusiska flottorna erlade sina avgifter, seglade ut i och handlade med folket runt det. Men som vi har sett blev handel ofta en synonym för plundring. Någon gång mellan 864 och 884 anföll en rusisk expedition hamnen Abaskun i Tabaristan. De led nederlag men 910 var de tillbaka igen, plundrade staden och landsbygden runt omkring. Tre år senare, år 913, drevs saken till sin spets i en väpnad sammanstötning som slutade i ett blodbad.
    Denna betydelsefulla händelse som vi redan nämnt i korthet har beskrivits i detalj av Masudi. Deras plundringar riktades mot Jilan, Jurjan, Tabaristan, Abaskun på Jurjans kust, naftalandet/Baku och Azerbajdzjanregionen. Ruserna utgöt blod, tillfångatog kvinnor och barn, tog byte och härjade och brände år alla håll. De plundrade till och med staden Ardabil, tre dagsresor in i landet.
    Arsiyah (de muslimska legoknektarna i kazarernas här) och andra muslimer som bodde i Kazarien fick veta vad ruserna hade ställt till och sade till kazarernas kung: låt oss ta itu med dessa människor.



134
    Femtusen ruser undkom men dödades i sinom tid av burta och bulgare. Detta är Masudis redogörelse för det förödande rusiska infallet i Kaspiska havet 912-13. Den är naturligtvis partisk. Den kazariske härskaren framstår som en dubbelspelande skurk som först uppträder som passiv medbrottsling till de rusiska marodörerna. Fastän Ibn Fadlan, som besökte bulgarerna tio år senare, hävdar att de då ännu var långt ifrån omvända.
    Men om nu de rovgiriga ruserna skulle skaffa sig fotfäste vid Volga sedan de tagit kontrollen över Kyiv och Dnipro? Dessutom var det mycket möjligt att ännu ett rusiskt utfall på Kaspiska havet skulle väcka kalifatets vrede.
    Den rusiska attack som Masudi skildrar ägde rum år 912-13, Ibn Fadlans färd till bulgarerna 921-22. Hegiras år 310, alltså 922, förstörde muslimerna en synagoga som låg i Dar al-Babunaj, en oidentifierad plats på muslimskt territorium.
    Masudis skildring av rusernas expedition till Kaspiska havet år 912-13 slutar med följande ord: "Ruserna har inte upprepat det vi har beskrivit sedan det året." Av en tillfällighet skrev Masudi detta samma år, 943, som ruserna gjorde om sitt utfall i Kaspiska havet med en ännu större flotta, men det kunde Masudi inte veta.



136
    Den skrävlande Igor, han som förintades av den grekiska elden. Under denna nya invasion fick ruserna fäste i den kaspiska regionen i staden Bardha och lyckades hålla den i ett helt år. Till sist bröt pest ut bland ruserna, och azerbajdzjanerna drev de överlevande på flykten.
    Josef, i sitt brev till Hasdai som skrevs några år senare: "Jag bevakar flodens mynning och låter inte ruserna som kommer på sina skepp intränga i arabernas land. ...Jag utkämpar hårda krig med dem."
    Från år 943 inte hör talas om fler rusiska attacker mot området kring Kaspiska havet. Det stora fälttåget år 965 som nämns i Nestorskrönikan och som ledde till att det kazariska väldet föll samman. Fälttågets ledare var furst Svjatoslav av Kyiv, son till Ihor/Igor och Olgha/Olga.
    Viatitjianerna, en slavisk stam i regionen söder om Moskel/moskali, det moderna Moskau/Moskva. Biela Viezja, den vita borgen, var det slaviska namnet på Sarkel, kazarernas berömda fästning vid Don, men det bör observeras att ödeläggelsen av huvudstaden Itil inte nämns någonstans i Nestorskrönikan. Krönikan påstår vidare att Svjatoslav "också erövrade jasianerna och karugianerna", osseter och tjirkasser, besegrade Donaubulgarerna, besegrades av bysantinerna och på sin väg tillbaka till Kyiv mördades av en hord petjeneger. Flera historiker har betraktat Svjatoslavs seger som Kazariens fall. Som vi skall se är det alldeles felaktigt. Förstörelsen av Sarkel år 965 markerade slutet på det kazariska väldet, inte på den kazariska staten, alldeles som 1918 medförde slutet för den österrikisk-ungerska monarkin men inte för Österrike som nation. Kazarernas kontroll över de vitt spridda slaviska stammarna - som ju sträckte sig så långt som till Moskalis/moskvas grannskap - var nu definitivt slut, men deras rikes hjärta mellan Kaukasus, Don och Volga var intakt. Som Toynbee understryker: "Ruserna lyckades krossa kazarernas stäppvälde, men det enda kazariska territorium som de lade under sig var TmutorakanTamanhalvön, mitt emot Krim, och denna vinst var efemär... Det är först halvvägs genom 1500-talet som moskali för Moskovitiens räkning permanent erövrade floden Volga fram till dess utfall i Kaspiska havet.
    Även Volodymyr började sitt liv som hedning, likt sin far. Volodymyr hade 300 konkubiner i Visjgorod, 300 i Belgorod och 200 i Berestovo. Han var liderlig som Salomo. Olgha döptes år 957. Volodymyrs döptes år 989.
    Innan kazarerna omvändes till judendomen. Den slaviska krönikans redogörelse för dessa teologiska dispyter för i själva verket ständigt tanken till de hebreiska och arabiska skildringarna av kung Bulans hjärntrust. Utfallet blev dock ett annat.



140
    Att dricka är rusernas glädje, yttrade Nestor. Så kom en tysk delegation av romerska katoliker. Den tredje missionerande beskickningen bestod av kazariska judar. Volodymyr frågade varför de inte längre styrde över Jerusalem.
    Sodom och Gomorra, på vilka Herren lät brinnande stenar falla. Han skickar sina egna sändebud, "tio goda och visa män", till olika länder där de skall iaktta de religiösa sederna.
    Då ett år förgått tågade Volodymyr år 988 med en väpnad styrka mot Cherson, en grekisk stad. Men invånarna "grävde en tunnel under stadsmuren, stal jorden i högarna och bar in den i staden, där de staplade upp den". "Det finns källor bakom er åt öster, varifrån vattnet rinner i rör. Gräv er ned till dem och skär av dem." "Se, jag har intagit er ärorika stad. Jag har också hört att ni har en ogift syster. Om ni inte ger henne som hustru åt mig kommer jag att behandla er stad så som jag har behandlat Cherson."
    Volodymyr accepterade långt om länge att döpas och tog den bysantinska princessan Anna till äkta. Några år senare blev den grekiska kristna läran officiell religion inte enbart för härskarna utan för det rusiska folket, och från år 1037 styrdes den ortodoxa kyrkan av patriarken av Konstantinopel.
    Nestorskrönikans naiva berättelse om hur Volodymyr drar ut på tiden för sitt dop avslöjar ingenting om de diplomatiska manövrer och hårda förhandlingar som måste ha försiggått innan han accepterade att döpas - och därmed i själva verket bysantinskt förmyndarskap över honom själv och hans folk. Den viktigaste delen av avtalet var dock att det satte punkt för den bysantinske-kazariska alliansen mot ruserna och ersatte den med en bysantinsk-rutensk allians mot kazarerna. Några år senare, 1016, invaderade en kombinerad bysantinsk-rutensk armé Kazarien, besegrade dess härskare och "underkuvade landet".
    Då kan alanen göra kazarerna stor skada om dessa inte väljer att bevara vänskap och fred med kejsaren.
    Det kazariska väldets geografiska läge mellan Dnipro och Kaukasus. Från 600-talet, då Heraklius hade sökt hjälp av kazarerna mot Persien, till 900-talet, då Itils makt minskade, var detta kejsarens ständiga politik.
    Denna "effektiva kontroll" skulle nu överföras från kazarernas kagan till rusernas, fursten av Kyiv. Kazarerna var en turkisk stäppstam som hade lyckats hålla våg efter våg av turkiska  och arabiska inkräktare stången.
    Rutenerna och deras slaviska undersåtar var ett lätt byte för nomadkrigarna från stäpperna. (Igorskvädet skildrar ett av rutenernas katastrofala fälttåg mot ghuzzerna). Till följd av ständiga påtryckningar från nomaderna förflyttades de rutenska maktcentra gradvis från de södra stäpperna till skogarna i norr, till furstendömet Galizien. Bysantinerna hade räknat med att Kyiv skulle överta Itils roll som Östeuropas väktare och handelscentrum, men i stället förföll Kyiv hastigt. Det var på slutet på det första kapitlet av Ruteniens historia, följt av en period av kaos med något dussin självständiga furstendömen som oupphörligt låg i strid med varandra. Detta skapade ett maktvakuum dit en ny våg segerrika nomader strömmade, eller rättare sagt en ny sidogren av våra gamla vänner, ghuzzerna, som Ibn Fadlan hade funnit ännu mer frånstötande än de andra barbariska folk han var tvungen att hälsa på. Dessa "hedniska och gudlösa fiender", som Nestorskrönikan betecknar dem, kallades polovtser av ruserna, kumaner av bysantinerna, kun av ungrarna och kiptjaker av sina bröder turkarna. De härskade över stäpperna ända till Ungern från slutet av 100-talet till 1200-talet (då de i sin tur översvämmades av den mongoliska invasionen). En betydande gren av kumanerna som flydda undan mongolerna fick asyl i Ungern år 1241 och smälte samman med den infödda befolkningen. "Kun" är fortfarande ett vanligt efternamn i Ungern. En annan gren av ghuzzerna, seljukerna (uppkallade efter sin härskande dynasti), tillintetgjorde en väldig bysantinsk armé i det historiska slaget vid Manzikert år 1071, och tillfångatog kejsar Romanus IV Diogenes. Kazarernas mur mot muslimer, turkar och vikingar.
    Under de 200 årens kumanska styre, följt av den mongoliska invasionen, störtades de östra stäpperna än en gång ned i mörker, och kazarernas senare historia är höljd i ännu tätare dunkel än deras ursprung. Kazarernas nedgång var inte Svjatoslavs seger utan Volodymyrs omvändelse. Att Itil plundrades och jämnades med med marken vet vi från åtskilliga arabiska källor som är alltför entydiga för att nonchaleras. Ibn Hawkal, den främsta källan, säger att det var ruserna som "helt och hållet ödelade Kazaran, Samandar och Itil", tydligen i tron att Kazaran och Itil var olika städer medan vi vet att de var en enda stad. Hans tidsangivelse för denna händelse skiljer sig från Nestorskrönikans för Sarkels fall, som Ibn Hawkal inte nämner alls, precis som krönikan inte talar om förstörelsen av Itil.
    Marquart tror att Itil plundrades inte av Svjatoslavs ruser, som inte kom längre än till Sarkel, utan av en ny våg av vikingar. För att ytterligare komplicera det hela säger den andra arabiska källan, Ibn-Miskawayh, att det var en här av "turkar" som föll in i Kazarien det avgörande året 965. Med "turkar" kan han ha menat rutenerna/ukrajinarna (se exempelvis ukrainska kossacker), vilket Barthold hävdar. Men det kan också ha varit till exempel en plundrande hord petjeneger.
    Kazaran är den punkt där rusernas handel samlas. Den skada ruserna ställde till i Bulghar kan inte ha varit alltför stor, eftersom mynt finns bevarade där som slagits åren 976-77, endast omkring 10 år efter Svjatoslavs anfall, och på 1200-talet var Bulghar alltjämt en viktig stad. Dunlop skriver: Det står fullt klart att Bulghar var ett blomstrande samhälle då mongolerna anföll på 1200-talet.
    Enligt ännu en arabisk källa, Biruni som dog år 1048, låg Itil på hans tid "i ruiner", eller snarare än en gång i ruiner. Det återuppbyggdes på nytt men kallades därefter Saksin. (Det är sannolikt att Saksin var identiskt med eller i varje fall ganska närbeläget Kazaran-Itil, och namnet kan vara en variant på det äldre Sarissjin (Dunlop, sid 248, som citerar Minorski). Det förekommer gång på gång i krönikorna långt in på 1100-talet som "en stor stad vid Volga, överträffad av ingen i Turkestan", och slutligen översvämmades det enligt en källa. Ytterligare 100 år senare uppförde den mongoliske härskaren Batu khan sin huvudstad på denna plats.
    Det första omnämnandet av Kazarien gjort av en icke-arab efter det olycksbringande året 965 förekommer i en reserapport av Ibrahim Ibn Jakub, den spansk-judiske ambassadören hos Otto den store, som troligen år 973 beskriver kazarerna som alltjämt blomstrande. Judar från Kazarien kom till Kyiv år 986. Bysantisnk-rusiska fälttåget 1016 mot Kazarien. Händelsen återges av en tämligen tillförlitlig källa, den bysantinske 1100-talskrönikören Cedrenus. Det krävdes tydligen en betydande styrka, ty Cedrenus talar om en bysantinsk flotta stödd av en rutensk här. Den besegrade kazariske ledaren hetter Georgius Tzul.
    Nästa gång kazarerna omtalas är i en kortfattad anteckning för år 1023 i Nestorskrönikan enligt vilken furst Mtislav marscherade mot sin bror furst Jaroslav med en styrka av kazarer och kasogier. Mtislav var härskare över det kortlivade hertigdömet Tmutorakan med centrum i den kazariska staden Tamatarkha (nu Taman) på östra sidan om Kerchsundet. Som redan har nämnts var detta det enda kazariska territorium som ruserna ockuperade efter sin seger 965. Kazarerna i Mtislavs här var alltså sannolikt värvade bland lokalbefolkningen av den rutenske fursten.
    7 år senare, 1030, uppges en kazarisk arme ha slagit en kurdisk invasionsstyrka, dödat 10000 av dess soldater och beslagtagit deras utrustning. Den kommer tyvärr från en enda arabisk 1100-talskälla, Ibn-al-Athir, som inte anges särskilt trovärdig.
    Kasogier eller kasjaker var en kaukasisk stam under kazariskt styre och är eventuellt kosackernas förfäder.



152
    Obskyrt kristet helgon, Eustratius. Han tycks ha varit fånge i Cherson på Krim omkring år 1100 och behandlades illa av sin "judiske herre".
    Kazarerna var alltjämt lika mäktiga i Tmutorakan. För året 1079 har Nestorskrönikan en dunkel notering: "Kazarerna i Tmutorakan tillfångatog Oleh/Oleg och skickade honom över havet till Tsargrad/Konstantinopel. Bysantinerna sysslade tydligen med en av sina mystiska intriger där de gynnade en rusisk furste mot hans konkurrenter. Återigen finner vi dock att kazarerna måste ha haft betydande makt i denna rusiska stad om de var i stånd att tillfångata och föra bort en rusisk furste. 4 år senare hade Oleh/Oleg kommit till en uppgörelse med bysantinerna och fick återvända till Tmutorakan, där han "dräpte de kazarer som hade tillrått hans broders död och stämplat mot honom själv". Olehs bror Roman hade i själva verket dödats av kiptjak-kumanerna samma år som kazarerna fängslade Oleh. Hade de också anstiftat kiptjak-kumanernas mord på brodern? Eller var de offer för bysantinernas macchiavelliska komplott att spela ut kazarer och ruser mot varandra?
    Kumanerna härjade i trakten av Zaretsk (väster om Kyiv) och den rusiska fursten sände en styrka att förfölja dem under befäl av de tre gereralerna Jan, Putjata och "Ivan Kazaren". Detta är sista gången kazarerna nämns i Nestorskrönikan som slutar 10 år senare, 1116.
    Två persiska poeter, Khanani (omkring 1106-90) och den mer kände Nizami (omkring 1141-1203), talar i sina episka verk om en gemensam kazarisk-rusiska invasion av Shirwan i deras livstid. De gav sig hän i sina dikter men förtjänar att tas på allvar, eftersom de tillbringade nästan hela sina liv som ämbetsmän i Kaukasus och var väl förtrogna med de kaukasiska stammarna. Khanani talar om "Derventkazarer" - Darband var ju passagen mellan Kaukasus och Svarta havet genom vilken kazarerna brukade dra på plundringståg i Georgien på den gamla goda tiden på 600-talet, innan de lade sig till med en lugnare livsstil. Den ryktbare judiske resenären rabbinen Petachia från Regensburg, tog illa vid sig av bristen på talmudisk lärdom bland de kazariska judarna på Krim att han bara hörde "kvinnors klagan och hundars skällande" då han färdades genom själva Kazarien. Tidpunkten är någonstans mellan 1170 och 1185, kumanerna var nu stäppernas allestädes närvarande härskare.



154
    År 1245 sände påven Innocentius IV en beskickning till Batu Khan, sonson till Djingis Khan och härskare över den västra delen av det mongoliska väldet. Ledare för beskickningen var den 60-årige franciskanen Johannes de Plano Carpini. Han var inte bara samtida med och lärjunge till Franciskus av Assisi utan även en erfaren resenär och kyrkodiplomat som hade innehaft höga ämbeten. Sällskapet anträdde färden påskdagen 1245 i Köln, tog sig genom Tyskland, seglade över Dnipro och Don och anlände ett år senare till Batu Khans och hans Gyllene hords huvudstad i Volgas mynning: Sarai Batu, alias Saksin, alias Itil. Efter sin återkomst till väst skrev Carpini sin berömda Historica Mongolorum.
    Köpmän från Genua och Venedig talade länge om Krim som "Gazaria", och det namnet förekommer i italienska dokument så sent som på 1500-talet.
    Ett av dessa folk var seljukerna, som kan betraktas som det muslimska Turkiets verkliga grundare. Mot slutet av 900-talet hade denna andra sidogren till ghuzzerna rört sig söderut till trakten av Bukhara, varifrån de senare skulle tränga in i det bysantinska Mindre Asien och kolonisera det. De kommer inte rakt in i vår historia utan så att säga bakvägen, ty den stora seljukiska dynastin tycks ha varit intimt knuten till kazarerna. Detta kazariska samband anges av Bar Hebraeus (1226-86), en av de största syrianska författarna och lärda. Som namnet anger var han av judiskt ursprung. Bar Hebraeus berättar att Seljuks far Tukak var befälhavare i den kazariske kaganens här och att Seljuk själv, dynastins grundare, efter hans död uppfostrades vid kaganens hov. Men han var en oförvägen yngling och tog sig friheter med kaganen som drottningen - Katoun - ogillade, så Seljuk måste lämna hovet eller förvisades från det.
    En annan samtida källa, Ibn-al-Admis Aleppos historia talar också om Seljuks far som "en av stormännen bland kazarturkarna", medan en tredje, Ibn Hassul, uppger att Seljuk "drämde till kazarernas kung med sitt svärd och slog honom med en klubba som han hade i handen". Vi minns också ghuzzernas starkt ambivalenta inställning till kazarerna i Ibn Fadlans reseskildring.
    Det berodde antagligen på att seljukerna övergick till islam (medan de andra ghuzzstammarna, till exempel kumanerna, förblev hedningar). Av Seljuks fyra söner fick en det rent judiska namnet Israel och en sonson hette Daud (David).
    Det "andaktshus" bland ghuzzturkarna som Quazwini nämner kan mycket väl ha varit en synagoga. Specifikt judiska namn enligt Artamonov också förekom bland den andra ghuzzturkiska grenen, kumanerna (?). Sönerna till den kumanske fursten Kobiak hette Isak och Daniel.



156
     Nestorskrönikan sammanställdes av munkar och är fylld av religiösa tankar och långa bibliska utvikningar. Men parallellt med de kyrkliga uppteckningar som den bygger på gav Kyivperioden också upphov till en profan litteratur, de så kallade bylina, heroiska episka dikter eller ballader som mest handlade om stora krigares och mer eller mindre autentiska furstars bragder. Vi har redan nämnt Igorskvädet, som beskriver denne furstes nederlag mot kumanerna.
    Judarnas land, zemlja zjidovska, och dess invånare kallas "judiska hjältar", zjidovin bogatir, som härskade över stäpperna och kämpade mot de rusiska furstarnas härar. En sådan hjälte var en jättelik jude som kom från zemlja zjidovska till Tsetsars stäpper under Sorotjinberget, och det var endast tack vare tapperheten hos Volodymyrs härförare Illja Murometz som Volodymyrs arme räddades från judarna. Poliak skriver: den folkliga judiska sägnen minns inte något kazariskt kungarike utan "De röda judarnas kungarike".
    Mongoliska pigmenteringen hos många kazarer.



158
    På 1100-talet uppstod i Kazarien en messiansk rörelse, ett rudimentärt försök till ett judiskt korståg som skulle erövra Palestina med vapenmakt. Rörelsens grundare var en kazarisk jude, Salomon ben Duji (eller Ruhi eller Roy), som bistods av sin son Menahem och en palestinsk skrivare. Unge Menahem antog namnet David al-Roy och titeln Messias. Fastän rörelsen uppkom i Kazarien förflyttades dess centrum snart till Kurdistan. Här samlade David en betydande väpnad styrka, eventuellt av lokala judar förstärkta av kazarer, och lyckades inta den strategiska fästningen Amadie nordöst om Mosul. Härifrån hoppades han kanske anföra sin här till Edessa och slå sig fram genom Syrien in i Det heliga landet.
    Dessutom är det möjligt att en del lokala muslimska befälhavare hade välkomnat utsikten av ett judiskt härnadståg mot de kristna korsriddarna.
    Davids minne vördades, och då Benjamin från Tudela reste genom Persien 20 år efteråt "talade de alltjämt kärleksfullt om sin ledare". Men kulten slutade inte där. Enligt en teori började den sexuddiga "Davidsstjärnan", som pryder staten Istaels flagga, bli en nationalsymbol i och med David al-Roys korståg. "Det har sagts att den sexuddiga 'Davidsstjärnan', dittills mest ett prydnadsmotiv eller ett magiskt emblem, då inledde sin karriär som judendomens främsta nationella-religiösa symbol", skriver Baron. "Den användes länge omväxlande med pentagrammet "Salomos sigill" men tillskrevs David i mystiska och etiska tyska skrifter från och med 1200-talet och förekom på den judiska flaggan i Prag 1527.



163
    Kazarerna sköt många sidoskott in i de icke underkuvade slaviska områdena och bidrog slutligen till upprättandet av de stora judiska centra i Östeuropa.
    Denna sällsynta kombinationen av Wanderlust och gettomentalitet, förstärkt av messianska förhoppningar och stolthet över att vara ett utvalt folk, delade både de gamla israeliterna och medeltidens kazarer, trots att de senare spårade sin härkomst till Jafet och inte till Sem.
    På 900-talet inbjöd dessutom den ungerske hertigen Taksony en andra våg av kazariska utvandrare att slå sig ned på hans domäner. 200 år senare nämner den bysantinske krönikeskrivaren Johannes Cinnamus trupper som iakttog den judiska lagen och kämpade i den ungerska armen i Dalmatien år 1154.
    Kung Endres son Bela IV skaffade emellertid tillstånd från påven att kalla honom tillbaka. Teka återvände och miste livet under den mongoliska invasionen.
    Som vi redan har nämnt hade den föregåtts av att kazarerna grundat kolonier och bosättningar i olika delar av Ukrajina och södra Volga-republikerna. Det fanns en blomstrande judisk koloni i Kyiv långt innan och efter det att ruserna erövrat staden från kazarerna. Liknande kolonier fanns i Perislavel och Tjernihiv. En rabin Mosheh från Kyiv studerade i Frankrike omkring 1160 och en rabbin Abraham från Tjernihiv studerade 1181 vid talmudskolan i London. Igorskvädet nämner en berömd samtida rusisk skald som hette Kogan - eventuellt en kombination av Cohen (präst) och Kagan. Någon tid efter förstörelsen av Sarkel, som slaverna kallade Biele Viezja, byggde kazarerna en stad med samma namn nära Tjernihiv. Det finns mängder av gamla ortnamn i Ukrajina och Polen som är härledda av "kazar" eller "zjid" (jude): Zydowo, Kozarzewek, Kozara, Kozarzow, Zjydowska Vola, Zydaticze och så vidare. Liknande ortnamn förekommer också i Karpaterna och Tatrabergen och i Österrikes östra provinser. I det urgamla kazariska fästet Tamartakha (Taman), mitt emot Krim över Kerchsundet, härskade en dynasti av judiska furstar på 1400-talet under överinseende av republiken Genua och längre fram Krimtatarerna. Den siste furst Zacharia förde förhandlingar med fursten av Moskau/Moskva som inbjöd Zacharia att komma till Moskau och låta sig döpas i utbyte mot en moskalsk adelsmans privilegier. Zacharia avböjde, men Poliak har lanserat teorin att "införandet av kazar-judiska element i höga ställningar i den moskaliska staten kan ha varit en av de faktorer som ledde till uppkomsten av det judiska kätteriet, zjidovstbujusjtjik, bland moskalska präster och ädlingar på 1500-talet och till den sekt av sabbatshelgare (subotniki) som alltjämt är utbredd bland kosacker och bönder (?).
    Ett annat spår av det kazariska folket är "bergsjudarna" i nordöstra Kaukasus, som tycks ha stannat kvar hemma hos sig då de andra gav sig av. De påstås uppgå till omkring 8000 och lever i närheten av andra etniska spillror från gamla tider: kiptjaker och oghuzer. De kallar sig Dagh Chufuty (höglandsjudar) på tatspråket som de har antagit från ett annat kaukasiskt folk, men därutöver är föga känt om dem.
 


170
    Omkring 962 bildade flera slaviska stammar en allians under ledning av den starkaste, polanerna, som blev kärnan till den polska staten. Polen började alltså göra sig gällande vid ungefär samma tid som Kazarien gick tillbaka (Sarkel lades i ruiner år 965). Det är signifikant att judar spelar en viktig roll i en av de äldsta polska legenderna som handlar om hur det polska kungariket grundades. Då de allierade stammarna beslöt välja en kung som skulle härska över dem alla valde de en jude som hette Abraham Prokownik.
    Vid slutet av 1300-talet sträckte sig det litaueska furstendömet från Östersjön till Svarta havet. Enligt en tradition som har levt kvar bland karaiter in i modern tid fördes deras förfäder till Polen av den store litaueske krigarfursten Vytautas i slutet av 1300-talet som krigsfångar från Sulkhat på Krim.
    Enligt den framstående turkologen Zajaczkowski används det alltjämt i tal och böner i de karaitiska församlingarna i Troki, Vilna, Ponyeviez, Lutzk (Ukrajina) och Halych (Ukrajina). De kallar sin urgamla dialekt för "Kedars språk", alldeles som rabbinen Petachia på 1100-talet kallade deras land norr om Svarta havet för "Kedars land".
    En utdragen kazarisk invandring genom Ukrajina till Polen-Litauen, som började med förstörelsen av Sarkel och Piastdynastins makttillträde mot slutet av 900-talet, påskyndades under den mongoliska erövringen och var mer eller mindre fullbordad på 1400-1500-talen. Den sista av de gamla kazariska byarna vid Dnipro ödelades i kosackrevolten under Chmelnycky på 1600-talet och de överlevande gav ännu ett mäktigt tillskott till antalet judar i de bosättningar som redan fanns i Polen-Litauen.
    Krasna har preliminärt identifierats med den lilla judiska staden Krasnoia i Podolia. Den judiska småstaden, på hebreiska ayarah, på jiddisch shtetl, på polska miastecko.



194
    En tartarledare vid namn Janibeg belägrade år 1347 staden Kaffa (nu Feodosia) på Krim, då en genuesisk handelshamn.



208
    Poliak förmodar att "den äldsta formen av jiddisch uppstod i de gotiska trakterna på det kazariska Krim. I dessa områden var förhållandena sådana att de ofrånkomligen gav upphov till en kombination av germanska och hebreiska inslag hundratals år innan bosättningarna grundades i Polens och Litauens kungariken. Under alla förhållanden är det en hypotes värd en språkforskares uppmärksamhet.
    Poliak citerar som ett indirekt bevis en Joseph Barbaro från Venedig som bodde i Tana (en italiensk handelskolini vid Dons utflöde) från 1436 till 1452 och som skrev att hans tyske tjänare kunde meddela sig med en got från Krim alldeles som en florentinare kunde förstå vad en genuesare sade. Det gotiska språketlevde  kvar på Krim (och tydligen ingen annanstans) åtminstone till mitten av 1500-talet. På den tiden träffade Habsburgs ambassadör i Konstantinopel Ghiselin de Busbeck människor från Krim och sammanställde en lista över ord på den gotiska de talade.



209
    Under kosackernas befrielsekamp i Ukrajina under Chmelnicky på 1600-talet. De värsta drabbningnarna skedde 1648-49 i Polen.



Läs mer på www.Historiebloggen.nu