Ryssland - ideer och identiteter, Per-Arne Bodin, Norma Bokförlag, 2000, ISBN:9172170220

Bokrecension:


Boken är vinklad och partisk. Den utlovade 20 års forskning lyser med sin frånvaro. Boken innehåller samma fakta som återfinns i de många böcker som ryssarna producerat i deras försök att mörka och förvanska sin historia. Per-Arne gjorde ingen riktig research eller åtminstone presenterade ej sådan i boken när den trycktes. På vissa sidor har författaren gjort försök att göra någon riktig tolkning av existerande fakta, dock författarens slutsats går alltid mot samma punkt och därmed belyser inget nytt inom ämnet.

Per-Arne Bodin har fel. Vitryssland, eller egentligen Belarus, härstammar inte från Kyivriket. Bara som ett enkelt bevis kan tas Olhas krig mot dregovicherna (dåtidens belaruser) som skildras i Nestorskrönikan. Ett annnat exempel är belarusisk historieskrivning, som bygger landets ursprung på Balt-Krivicherna. Detta borde Per-Arne Bodin redan ha vetat, eftersom han har lagt ner mer än 20! års forskning inom Ryssland och dess historia. Men av någon "oklar" anledning "missade" Per-Arne detta och mycket annat i sin forskning.

Om Per-Arne vore en riktig forskare, skulle han undersökt krönikorna noga. Samt han skulle ha gjort en komparativ analys av ländernas historia för att urskönja klarhet inom ämnet. Detta ville författaren inte göra. Att författaren "glömmer" att använda sig av komparativa analyser och undersökningar, betyder bara att författaren har en partisk syn på ämnet och återproducerar ryssarnas historie-propaganda.

Om det finns intresse att läsa mer om rysslands historia, då rekommenderas att läsa litteratur skriven av estniska, litaueska, ukrainska och belarusiska författare.


23
En jesuit har berättat om en rysk ambassads besök i Vatikanen år 1582. För att inte uppröra ryssarnas känslor täckte man över inte bara statyerna av Afrodite och Kleopatra som fanns i audienssalen, utan också Fra Angelicos fresker.

Först i slutet av 1600-talet kan man säga att Ryssland fick egentliga kunskaper om den antika världen. Då översattes till exempel Aisopos fabler till kyrkoslaviska av dåtidens motsvarighet till utrikesministeriet, posol'skij prikaz. Ryssland hade erövrat östra Ukraina från Polen, och därigenom hämtat influenser från västerländskt tänkesätt. År 1615 hade en Akademi grundats i Kyiv, en föregångare till ett universitet. Läroböckerna var mestadels på latin och studenterna fick här för första gången på östslaviskt område inhämta verklig kunskap om antiken. Dessa studenter kom sedan till Moskva med sina nya kunskaper.



26
Den breda användningen av antik mytologi sammanblandad med kristna motiv var en del av barocken som Ryssland lånade från Ukraina.



29
Slavofilernas syn på antiken: Daker, heruler skyter, sarmater, hyperboreer, tunga hjul utan ekrar, ögon simmade i fett, tidelag, dubbelhakor, fiskar matade med köttet av bildade slavar, analfabetiska kejsare.



32
Ukrajina, Vitryssland och Ryssland är tre länder som förenas av att där talas östslaviska språk och att de har sitt ursprung i den medeltida statsbildning som kallas Kyivriket.
   
Den verkliga och mytiska historien används för att å ena sidan skapa tre olika nationella identiteter i området och å andra sidan - särskilt från rysk synpunkt - visa förekomsten av en enda identitet: den ryska.
   
På grund av stridigheter mellan furstarna förlorade Kyiv sin betydelse redan på 1100-talet, och det uppstod istället två nya viktiga centra: Halytj, Galiziens huvudstad, längst i väst och Vladimir, senare Moskva, i nordöst. Halytj kom på 1200-talet att hamna under Polen, medan Vladimir och Moskva råkade i ett starkt beroendeförhållande gentemot den tatarisk-mongoliska Gyllene Horden som hade erövrat landet på 1240-talet. Nuvarande Vitryssland och östra Ukrajina blev på 1200-talet en del av storfurstendömet Litauen, som i sin tur år 1386 gick i personalunion med Polen och år 1569 i realunion.
   
Östra Ukrajina erövrades i mitten av 1600-talet av Moskovitien. I samband med Polens delningar under slutet av 1700-talet föll även västra Ukrajina under Rysslands styre. Där ingick dock inte Galizien, som i stället ockuperades av Österrike, sedermera Österrike-Ungern. Under mellankrigstiden införlivades Halytjina/Galizien med Polen, och i samband med andra världskriget inkorporerades det tillbaka i Ukrajina.
   
De vitryska historikerna framhåller å sin sida att Vitryssland kärnområde, som omfattade furstendömena Polotsk, Turov och Pinsk, ursprungligen inte alls var en del av Kyivriket. De vill istället frigöra sig så mycket som möjligt från det faktiska historiska arvet därifrån. Vitryska nationalistiska historieskrivare använder inte ens begreppet Kyivskaja Rus utan kallas Kyivriket för Pridniprovskaja Rus, Rus vid floden Dnipro. Rus är förknippat med ryska strävanden att härska över hela det östslaviska området.
   
Befolkningen i landskapet Galizien började kalla sig ukrainare först i början av 1900-talet. En tidigare beteckning, rutener, som en gång användes för alla östslaver i nuvarande Ukraina används nu enbart för en folkspillra i västligaste Ukraina.



37
Rus kan betackna hela det östslaviska området, Rossija bara det ryska. Att svenska liksom de flesta andra språk inte skiljer mellan namnet Rus och Rossija gör en förvirrad situation ännu mera förvirrad. Genom svenskans språkbruk ansluter vi oss dessutom till en rysk nationell historieskrivning. Vi talar om Rysslands kristnande 988 och menar Rus, vi talar om Moskva som Rysslands huvudstad och menar Rossija, vi säger ryssar när vi menar rossijaner eller moskaler (moskali).
   
Ukrajinska historiker berättar i stället hur furst Andrej Bogolubskij av Rostov-Suzdal plundrade Kyiv och flyttade huvudstaden till Vladimir år 1169. Andrej var en ursupator, och den lagliga regeringen i Rus flyttade istället till Galizien där furst Danylo skapade en ny huvudstad för Rus och tilldelades kungatiteln av påven. Det finns därför ingen legitim kontinuitet mellan Kyivriket och Ryssland. Andrej Bogolubskij grundade ett nytt rike, Ryssland, som orättmätigt och orättfärdigt lade under sig Rus-Ukrajina.
   
I Ukrajina och Ryssland är storfurst Volodymyr en hjälte, och en hel cykel folkvisor har tillägnats honom. För vitryssarna är Volodymyr däremot en våldsman. Rollen som apostel övertas i den vitryska nationella tanken i stället av furstinnan Evfrosinja, Vitrysslands upplysare. Hon var nunna och levde på 1100-talet. Hon grundade kyrkor och kloster och arbetade med kopiering av böcker. Hon företog en pilgrimsresa till det Heliga landet där hon avled.
   
Ukrajinas nationella tanke omfattar också det bysantinska arvet. I själva verket var det område som idag kallas Ukrajina under 1500- och 1600-talen mer öppet för den bysantinska traditionen än vad Ryssland var med sina starka isolationistiska tendenser. För Ukrajina har dock arvet från Bysans inneburit ett kulturellt och religiöst arv, utan anknytning till imperietanken.
   
Även om man i Ukrajina anser att den polska överhögheten innebar ett politiskt och religiöst förtryck och ett försök att polonisera den ukrainska kulturen, erkänner man att banden till Polen inneburit ett fruktbart närmande till Västeuropa. Det polska arvet är ett europeiskt kulturarv, som de facto gör Ukrajina annorlunda än Ryssland.



41
Slaget på Kulikovofältet år 1380 ses som Rysslands triumf över tatarerna. Ukrajinare och vitryssar framhäver däremot gärna Moskvastatens samarbete med Gyllene Horden, och ser det ryska imperiet snarare som en arvtagare till tatarväldet än en arvtagare till Kyivriket. Denna tolkning av historien bekräftar den barbariska sidan i den ryska historien och kulturen. En sådan teori om den ryska statens asiatiska rötter har då och då lanserats också i den ryska historieskrivningen. Ryssland är en asiatisk stormakt och har egentligen inte med Europa att skaffa.



56
Oberoende av olika historiska fakta existerar idag tre olika länder, med tre olika språk och tre delvis olika kulturella identiteter.



65
I den medeltida Nestorskrönikan framstår Volodymyr utan någon som helst idealisering av detta slag. Snarast framträder han som en vikingahövding.



69
Moskovitien övertog det bysantinska statsvapnet, dubbelörnen, och under Alexej Michajlovitjs regeringstid på 1600-talet kopierades även de bysantinska riksregalierna. Storfurstarna började kalla sig tsarer först inofficiellt och sedan officiellt i och med Ivan den förskräcklige.
   
Vladimir Monomachs mössa som bevis för det ryska rikets orientering mot öst. Mössan var en gåva till fursten från khanen och ett tatariskt härskarattribut som blev de ryska tsarernas krona. Strax efter befrielsen, alltså i slutet av 1400-talet, präglade storfursten mynt med arabisk inskription och sitt eget namn på arabiska. Andra historiker har förklarat att det snarast var en praktisk åtgärd för att människorna i de tidigare khankontrollerade områdena skulle känna igen mynten. Tjernjavskij hävdar däremot att mynten visar att de ryska storfurstarna och tsarerna kände sig befryndade med de gamla khanerna. Befrielsen kanske snarast skall tolkas som ett byte av dynastier inom khanatet.



104
Gudstjänstetexter hyllade slaget vid Poltava och freden i Nystad. Peter den store rättade för säkerhets skull själv innehållet i texterna och mildrade några av de värsta utfallen mot svenskarna. Det bästa exemplet på en hymn riktad mot svenskarna är dock följande troparion till Alexander Nevskij, fursten av Novgorod som levde på 1200-talet och som bland annat besegrade Birger Jarl i ett slag under dennes korståg i österled.



110
Kyrkoslaviskan är ett språk som grundar sig på en slavisk dialekt som talades i Saloniki-trakten på 800-talet. Skillnaden mellan olika slaviska språkformer var liten vid den tiden. I Kyivriket talades ett östslaviskt språk.
   
Allteftersom Ryssland växte fram på 1500-talet förvandlades synen på grekiskan och kyrkoslaviskan kom att överta dess roll som heligt språk.
   
När tatarernas inflytande i Ryssland började minska på 1400-talet, skrevs ryska gudtjänstböckerna som skulle motsvara de gamla kyrkoslaviska texterna men på sitt eget språk. Under tidens lopp hade det moskovitiska skrivspråket byggts på det talade tatariska språket.



119
1700-talsryskan  blandades upp med kyrkoslaviskans ordförråd och grammatik. I slutet av seklet försökte den ryske författaren Nikolaj Karamzin att rensa bort de kyrkoslaviska elementen, som enligt honom var främmande för det ryska språket, och istället ersätta dem med ett språk modellerat efter fransk syntax och med ett ordförråd med stora franska inslag. Skillnaden mellan ryska och kyrkoslaviska är idag stor.



130
Under hela medeltiden hade Novgorod varit en fri handelsstad, med en folkförsamling kallad "vetje", som hade makt att avsätta stadens furste. Det var endast Pskov av de andra ryska städerna som hade någon form av folkrepresentation. År 1477 intog Ivan III Novgorod, avskaffade dess privilegier och införlivade den i det Moskovitiska riket.
   
När svenskarna till slut lämnade Novgorod, tog de med sig stadsarkivet från ockupationstiden. Som alltid i det gamla Moskovitien är handlingarna daterade "efter världens skapelse", som ansågs ha skett 5508 före Kristi födelse.



165
Det heliga Ryssland är fullständigt annorlunda. Föreställningen om det ryska landets särskilda helighet började utvecklas på 1400-talet, särskilt efter unionen i Florens år 1439.



170
Kirillo-Methodios-sällskapet i Petersburg, ett sällskap som strävade efter Ukrainsk självständighet. Det är symtomatiskt att epitet "helig" endast kan användas om Rus, Kyivriket, men aldrig om Rossija, som är det officiella namnet på Ivan den förskräckliges centraliserade stat, liksom på Ryssland av idag.



186
Kyivriket kristnades av grekiska missionärer från Bysans. I Kyivrikets kristendom fanns för övrigt väldigt lite av apokalytisk pessimism.



191
Under tvåhundrafemtio år, från 1230 till 1480, behärskades Ryssland av den tatariskt-mongoliska Gyllene Horden.
   
Människor flydde i tusental till Rysslands mörka skogar för att där invänta världens slut.



Läs mer på www.Historiebloggen.nu