Vikingarnas konst

Med tanke på hur människorna bodde under vikingatiden - tätt tillsammans i rökiga hus med jordgolv - kan man tycka att de inte skulle ha varit särskilt intresserade av att skaffa sig konstföremål. Men de nordiska folken var så praktälskande att deras hantverkare stimulerades till att göra även vardagliga föremål till konstsaker. Styrkan i dessa känslor speglas av berättelsen om kärleksgudinnan Frejas längtan efter den underbara halsringen Brisingamen. Dess skapare, fyra konstfärdiga dvärgar, krävde att hon skulle ligga med var och en av dem i tur och ordning om hon ville ha smycket, ett erbjudande som hon gick med på.

Utom i poesi yttrade sig skandinavernas kreativitet i vad man idag skulle kalla för konsthantverk. Människorna använde inte de rikedomar som de vann genom handels- och plundringsfärder till att köpa konst för konstens egen skull. Istället skaffade de sig praktiska men samtidigt vackra vardagsföremål. Upphovsmännen var nästan alltid anonyma hantverkare, vanligen i tjänst hos kungar eller hövdingar. Först mot slutet av perioden framträdde en del runristare som signerade sina verk med sina namn, men de verkade i stort sett bara i Mellansverige.

En stor del av konsthantverket måste ha varit i trä och tyg, men det finns inte många exempel bevarade. Stenhuggarkonsten är också dåligt representerad, åtminstone från periodens början. På Gotland levde visserligen sedan länge en tradition med framställning av bildstenar, men på andra håll blomstrade stenskulpturen upp först efter mitten av 900-talet, och då kanske som resultat av att man stiftat bekantskap med kristna monument i andra delar av Europa. Den inhemska keramiken är inte heller framstående, men man importerade en del finare keramik från omvärlden.
   
Vad som framför allt har bevarats är exempel på metallhantverket. Denna form av konsthantverk hade redan då långa traditioner bakom sig i Skandinavien. Redan på 1000-talet f.kr. hörde nordiska bronssmeder till de främsta i Europa, trots att de var tvungna att importera både koppar och tenn till sin verksamhet. Till deras mästerverk hör en och en halv meter långa, vackert vridna bronslurar, som förmodligen användes vid ceremonier.

På vikingatiden tillverkade metallsmederna många olika sorters föremål. De gjorde spännen och utsirade nålar, som användes för att hålla ihop de långa yllemantlar som bars av både män och kvinnor. Vidare halsband, armringar och armband; amuletter och hängsmycken; skrin för förvaring av dyrbarheter, någon gång besatta med paneler skurna i valrossben; beslag till seldon; vindflöjlar som prydde masterna eller stävarna på långskeppen. Dessutom gjorde de naturligtvis praktfullt utsmyckade vapen.

Nordborna uppskattade en ornamentik som var kraftfull, slående och framför allt invecklad, präglad av slingor och flätmönster. Under hela perioden hämtades de viktigaste motiven från naturen. Utgångspunkten var ofta ett djur, även om detta vanligen framställdes i så stilliserad form att det nästan blev abstrakt. Från mitten av 900-talet börjar även växtmotiv uppträda i konsten. Framställningen av människor är jämförelsevis sällsynta, och när de förekommer är människokroppen vanligen (fast inte alltid) behandlad på ett halvt naturalistiskt sätt, som står i kontrast till sättet att framställa djurens kroppar.

Konsthistorikerna har urskilt sex stadier eller stilar i konstens utveckling under vikingatiden, var och en med sina särdrag. Det verkar som om utvecklingen styrdes av mästerliga hantverkare som hämtade inspiration från utländska konstföremål. Som exempel på den tidigaste stilen kan nämnas några rembeslag, funna i en grav i Broa på Gotland. Det var den första skandinaviska stilen med inslag av det så kallade "gripdjuret", ett djur som griper om ramverket eller andra element med tassarna.

De två följande stilarna, kända som borre- respektive jellingestilen, var delvis samtida och blomstrade från mitten av 800-talet till slutet av 900-talet. Båda präglas av bandformigt utdragna djurkroppar som flätas i invecklade mönster. Föremål i borrestil har ibland också en så kalld ringfläta som kan påminna om en del nutida klockarmband. Goda exempel på borrestilen kommer från den berömda skeppsgraven i Gokstad, Vestfold, Norge.

Vid mitten av 900-talet utvecklades jellingestilen till mammenstilen, som uppkallats efter ett ornerat yxhuvud, funnet i Mammen på Jylland. I denna stil är djuret mer fylligt, även om kroppen kan vara så förvriden att djuret verkar groteskt. Nu börjar också växtmotiv i form av bladverk och slingrande rankor att framträda. Sådana mästerverk som Bambergskrinet och Harald Blåtands runsten i Jelling, Jylland, som är prydd med bilden av en ormomslingrad djurkropp, är utförda i denna stil.

Växtmotiven blir ännu mer framträdande i ringerikestilen som efterträdde mammenstilen vid övergången till 1000-talet. Vid denna tid hade bladmotiv blivit regelbundna inslag i ornamentiken.

Vikingatidens sista konststil har fått sitt namn efter Urnes stavkyrka i Norge, där det finns en portal som härrör från en äldre kyrka. De invecklade mönsten av sammanslingrade ormar och djurkroppar kan påminna om vissa mönster i det brittiska konsthantverkets renässans under 1800-talet.

Trots alla variationer präglas vikingatidens konst av påfallande kontinuitet. Den stora förändringen kom mot slutet av perioden, vid övergången till kristendomen, då portarna slogs upp på vid gavel för utländskt inflytande. På 1100-talet anammade det nyomvända Skandinavien den romanska stilen från länderna i söder, och konsten anslöt sig till den europeiska konstens huvudfåra.


Läs mer här på www.Historiebloggen.nu