Novgorodska krönikan

År 1123
Om hösten, emot stora fastan, drog Vsevolod med Novgoroderna emot Jämerna och besegrade dem; men gruflig var färden, emedan brödet köptes för en nogat.


År 1130
Kommande från andra sidan hafvet, från Gotland, gingo 7 lodjor i kvaf, och de själfva drunknade jämte varorna; men andra bergade sig ehuru nakna; men de från Danmark kommo friska (hem).


År 1142
Kommo Jämerna och bekrigade Novgorodska området; Ladogaboarne ihjälslogo 400 och bortsläppte ej en enda man. Samma år anlände svenska fursten med biskopen på 60 snäckor emot (Novgorodska) handlande, hvilka kommo från andra sidan hafvet på 3 lodjor; och de slogos men vunno ingen framgång; och 3 lodjor blefvo dem afhända, och halftannat hundrade af dem blefvo nedhuggna.


År 1143
Tågade Karelarne mot Jämerna, men flydde, slagna på 2 lojvor.


År 1149
Under denna vinter kommo Jämerna emot Voterna med en här af omkring tusen man (?); och sedan Novgoroderna fått höra därom, gingo de, kanske 500 (till antalet), med Voterna emot dem och släppte icke en enda man undan.


År 1156
Anlade köpmän från andra sidan hafvet den heliga Fredags kyrka på torget (i Novgorod).


År 1164
Kommo Svearne under Ladoga, och Lädogaboarne uppbrände sina hus, men instängde sig själfva i staden med posadniken Neschata och skickade efter fursten och Novgoroderna. Men de (Svearne) framryckte mot staden om lördagen och uträttade intet emot staden, utan ledo stor förlust och drogo sig undan till staden Voronaj (nu Voronovka). På femte dagen [därefter] hann furst Svjatoslav med Novgoroderna och posadniken Zacharias fram och vände sig emot dem den 28 maj, på den helige Elladij dag, om en torsdag, på dagens 5:te timme, och besegrade dem med Guds bistånd, nedhögg några och gjorde andra till fångar; ty de hade kommit med 55 snäckor, och de (Novgoroderna) borttogo 43 snäckor; och få af dem (Svearne) undkommo och dessa sårade.


År 1181
Den 3 juli, om dagens 10:de timme, vardt Varjagiska kyrkan på torget (i Novgorod) antänd af åskan.


År 1186
Men då gingo mot Jämerna raska karlar med Vyschata Vasiljevitsch, och kommo friska åter, sedan de tagit fångar.


År 1188
Slogo Varjagerna, Tyskar från Gotland, Novgoroderna i Choruschka och i Novotorschek; men på våren släppte de (Novgoroderna) icke en enda man af de sina från Novgorod öfver hafvet och gåfvo icke gesandt åt Varjagerna, utan bortsläppte dem utan fred.


År 1191
Foro Novgoroderna med Karelarne [på lojvor] emot Jämerna och bekrigade deras land och härjade det med eld och nedhöggo boskapen.


År 1201
Man lät Varjagerna fara utan fred öfver hafvet … Men på hösten kommo Varjagerna landvägen bedjande om fred, och man gaf dem fred alldeles efter sin egen vilja.


År 1207
Den 30 augusti fullbordade [köp]män från andra sidan hafvet den heliga Fredags kyrka (i Novgorod).


År 1217
Men denna vår, den 31 maj, … uppbrunno i Varjagiska kyrkan Varjagernas alla varor, i oberäknelig mängd.


År 1227
Nikonska krönikan: Tågade furst Jaroslav med Novgoroderna emot Jämerna och bekrigade hela landet och förde med sig otaliga fångar.


År 1228
Kommo Jämerna i båtar till Ladoga sjö att föra krig, och underrättelse härom kom till Novgorod på Kristi förklaringsdag (6 augusti). Och Novgoroderna satte sig i pråmar (och) rodde till Ladoga med furst Jaroslav. Posadniken i Ladoga Volodislav med Ladogaboerna inväntade icke Novgoroderna, utan jagade i båtar efter dem, där de krigade, påträffade dessa och stridda med dem; och det vardt natt, och de (Ladogaboarne) drogo sig undan till en ö, men Jämerna voro på stranden med fångar; ty de hade fört krig i näheten af sjön, vid landstigningsställena, och i Olonets. Samma natt begärde de fred, men posadniken med Ladogaboarne gaf dem icke; och de nedhöggo alla fångar, men själfva sprungo de till skogs, sedan de öfvergifvit båtarna. Många af dem stupade där, men deras båtar uppbrändes. Och Novgoroderna, som stått vid Neva några dagar, höllo råd och ville döda Sudimir, och fursten gömde honom i pråmen hos sig. Därifrån återvände de till Novgorod utan att vänta på Ladogaboarne; men de efterblifna mötte Ingrerna på flykten, och där nedhöggo de många af dem, men de öfriga af dem lupo åt olika håll, där enhvar såg (sin räddning); och dem Karelarne någonstädes kringrände, vare sig i skogen [eller på fältet eller i lägerställning], drogo de ut och nedhöggo. Och de, som hade kommit, utgjorde 2000 eller mer, Gud vet; [men få flydde till sitt land], annars dödades alla.


År 1240
Kommo Svearne med stor krigsstyrka och Norrmän och Sumer och Jämer på skepp i en mycket stor mängd, Svearne med sin furste och sina biskopar, och stannade i Nevan, vid Isheras mynning, viljande intaga Ladoga, i korthet sagdt, Novgorod och hela Novgorodska området. Men ännu bevarade den gode, nåderike, människoälskande Guden oss och skyddade för främmande folkslag, emedan de utan Guds tillstädjelse arbetade i fåvitsko; ty det kom underrättelse till Novgorod att Svearne tågade till Ladoga; men furst Alexander dröjde icke det minsta, gick med Novgoroder och Ladogabor emot dem och besegrade dem med bistånd af den heliga Sofia och genom vår herskarinnas, Guds moders och jungfru Marias, förböner, den 15 juli, till åminnelse af den hel. Kirik och Ulita, på söndagen, då de heliga fäderna 630 höllo möte i Chalcedon; och där var en stor slaktning med Svearne; och deras höfding vid namn Spiridon blef där dödad; men andra förmäla att äfven biskopen blef ihjälslagen; och en stor mängd af dem stupade; och sedan de lastat två fartyg med de förnämsta männen(s lik), läto de dem gå före sig åt hafvet; men de öfriga, som voro utan tal, kastades i en grop, som de gräft, och många andra blefvo sårade; och under samma natt drogo de sig, utan att afbida måndagens ljus, med skam tillbaka. Af Novgoroderna stupade där: Konstantin Lugotinitsch, Gjurjata Pineschtschinitsch, Namäst, Drotschilo Nesdylov, garfvareson, men alla med Ladogaboerna 20 man eller mindre, Gud vet. Men furst Alexander kom med Novgoroderna och Ladogaboerna, alla friska, till hemorten, skyddade af Gud och den heliga Sofia samt alla heliga mäns böner. b) År 1240. … Fördenskull (kom) en viss från västerländska trakterna, hvilken kallade sig Guds tjänare, viljande se hans (Alexanders) underbara gestalt. Och liksom fordom en söderländsk drottning kom till Salomo, viljande höra hans visdom, så ock denne vid namn Andreas, hvilken såg furst Alexander och återvände till de sina och sade: "Jag har genomvandrat länder och folkslag, men icke sett en sådan, vare sig kejsare bland kejsare eller furste bland furstar". Och konungen i den romerska delen af de nordliga trakterna fick höra om en sådan manlighet hos furst Alexander och tänkte för sig själf: "Jag går – sade han – och intager Alexanders land". Och han samlade en myckenhet krigare, en ytterst stor styrka, Svear med furste och sina biskopar, och Murmaner och Sumer och Jämer, och fyllde sålunda ganska många fartyg med sina trupper och satte sig i rörelse med stor styrka, förhäfvande sig i krigisk stämning, och kom till floden Neva och stannade vid Isheras mynning, (och) svängande sig i sin förrykthet ville han intaga Ladoga och likaså Novgorod och hela Novgorodska området. Och emellertid skickade han med stor stolthet sändebud till fursten Alexander Jaroslavitsch uti stora Novgorod och talade sålunda: "Om I kunnen emotstå mig, konung, är jag redan här och intager ditt land". Men då fursten Alexander hörde deras ord, upptändes han i hjärtat och gick in i den heliga Sofias kyrka och föll på knä framför altaret (och) började under tårar bedja. Och han slutade bönen och uppstod bugande sig för ärkebiskopen; och biskopen Spiridon välsignade honom och lät honom gå. När han kom ur kyrkan, borttorkade han tårarna och begynnte intala sina krigare mod och sade: "Gud är icke för styrkan utan för sanningen … ." Och han gick emot dem med en ringa krigarskara och inväntade ej sin stora krigshär, utan förtröstade på den heliga Treenigheten. Det var sorgligt att höra, äfven synnerligen värdt att se huru hans fader, den ärofulle och store Jaroslav, icke var vid denna tid underkunnig om denna resning mot sin son, den i Gud uppfostrade, gudfruktige och af Gud styrkte, såsom varande förkämpe för den rättrogna kristna tron, den dyra Alexander; han hade ej tid att skicka underrättelse till fadren, sedan krigsskarorne redan närmat sig hvarann; och därför hunno icke många Novgoroder förena sig, emedan fursten skyndade att tåga fram; och han kom emot dem (Svearne) på söndagen för de heliga fädernas församling 630, hvilken (hölls) i Chalcedon till åminnelse af heliga martyrerna Kirik och Ulita och den helige furst Vladimir, som kristnade ryska landet, och han egde sålunda en stark tro och förtröstan på de heliga martyrerna Boris och Gläb. Och emellertid fanns en man vid namn Pelguj, som var ålderman för Isherska landet, och honom var bevakningen af hafskusten anförtrodd; och han antog det heliga dopet och lefde bland sin släkt, som var hednisk, och i det heliga dopet blef honom tillagdt namnet Filip; och han lefde gudfruktigt och fastade om onsdagen och fredagen, därför bevärdigade Gud honom med en förfärlig syn. Vi skola i korthet förtälja: Sedan han sett krigshärarnas styrka, begaf han sig emot furst Alexander för att underrätta honom om ställningarna: han hade fått reda på dem. … Och därifrån bemödade han (Alexander) sig att draga emot dem kl. 6 om morgonen; och det blef en stor slaktning bland Romarena, och en otalig mängd af dem blef nedhuggen, och på konungen själf lade han med sitt skarpa svärd ett märke i anletet. Och här i Alexanders krigshär visade sig ännu härtill sex tappre män; de hade en hård kamp med fursten. Den första hette Gabriel Alexitsch, hvilken anföll en snäcka, och han såg att prinsen leddes under armarne, och han begaf sig, på ett bräde, till själfva skeppen och beträdde dem (skeppen); och de skyndade före honom till ett skepp och vände om och vräkte honom med hästen från plankan i sjön; men genom Guds beskydd slapp han oskadd därifrån; och sedermera anföll han åter och slogs kraftigt med själfva vojevoden midt i deras krigshär; och där blef deras vojevod Spiridon dödad, och deras biskop blef jämväl dödad. Den andra Novgorodern hette Sbyslav Jakunovitsch: denne anföll flere resor och slog endast med en bila, utan någon räddhåga i hjärtat, och några stupade för hans hand, och man förvånades öfver hans styrka och tapperhet. Den tredje var Jakob från Polotsk, han var jägmästare hos fursten: han for fram med ett svärd mot en trupp och visade mycket mannamod, och fursten berömde honom. Den fjärde Novgorodern bar namnet Mischa: denne störtade med en trupp fram till fots och förstörde 3 Romerska skepp. Den femte var någon af hans (furstens) unga följeslagare vid namn Sava; denne anföll ett stort, upptill förgylldt tält, högg stolpen undan, så att tältet ramlade. Och Alexanders trupper sågo tältets fall och gladde sig. Den sjette var en af hans tjänare vid namn Ratmir: denne slogs till fots, och många omringade honom, och han stupade af många sår och slutade sålunda sitt lif. Allt detta har jag hört af min herre Alexander och af andra, hvilka vid den tiden befunno sig i den drabbningen. Och på samma tid var ett märkvärdigt under: … på samma sätt var det vid Alexanders seger, då han öfvervann fartygen på andra sidan om Ishera, dit Alexanders krigshär icke ens kunde slippa fram, och där fann man en stor myckenhet, som blifvit nedgjord af Guds änglar; och många lik af sålunda dödade funnos liggande. Och återstoden af dem (Svearne) tog till flykten, men liken af sina många döda män kastade de i 3 skepp; och de drunknade i hafvet, och åt de öfriga gräfdes gropar, i hvilka de vräktes i oräknelig mängd; och många andra blefvo sårade.


År 1241
Tågade furst Alexander (Jaroslavs son) med Novgoroder, Ladogabor, Karelare och Ingrer emot Tyskarne till staden Koporie och intog staden, och Tyskarne förde de till Novgorod, men läto de öfriga gå hvart de ville; men Voshanska och Tschudiska förrädare hängde han.


År 1256
Nikoniska krönikan: Kommo Svear och Jämer och Sumer och Didman med (invånarne från) sitt landskap och en myckenhet [krigare] och började anlägga en stad vid Narova. Då var fursten icke i Novgorod, och Novgoroderna skickade till Nis till fursten efter trupper, men själfva sände de omkring i sitt distrikt [och hopade sålunda trupper]. Och då de fördömda fingo höra detta, flyktade de öfver hafvet. Samma år, mot vintern, anlände furst Alexander och med honom metropoliten, och fursten begaf sig åstad och metropoliten med honom; och Novgoroderna veta icke hvart fursten begifver sig; några påstå att han tågar emot Tschuderna. Och han gick till Koporie; och Alexander tågade emot Jämerna, men metropoliten begaf sig till Novgorod, och många andra Novgoroder återvände från Koporie. Och fursten tågade med sina trupper och Novgoroder. Och det var en besvärlig färd, emedan man ej såg vare sig om dagen eller natten; och många färdande funno sin undergång, men Gud bevarade Novgoroderna. Och de kommo till Jämernas land, nedhöggo några och uppfångade andra; och Novgoroderna kommo med furst Alexander alla friska (hem).


År 1269
Och fursten ville tåga till Karelen, och Novgoroderna bådo honom att icke tåga till Karelen; och fursten sände trupperna tillbaka.


År 1270
Förenade sig i Novgorod hela Novgorodska området, Pleskover, Ladogabor, Karelare, Isherer, Voshaner, och tågade till Golino, både små och stora, och stodo en vecka vid ett vadställe, men (den från Novgorod fördrifne) Jaroslavs trupper [stodo] på andra sidan. Och metropoliten sände ett bref till Novgorod (med uppmaning att återtaga Jaroslav, hvilket ock skedde).


År 1278
Straffade furst Dmitri med Novgoroderna och hela Nisovska landet Karelarne och intog deras land till skydd (för vidare anfall).


År 1283
Tågade Tyskarne med en krigshär längsmed Neva till sjön Ladoga, nedhöggo Novgoroder, Obonegska köpmän, och Ladogaboarne tågade till Neva och slogos med dem. År 1284. … Begaf sig tyska höfdingen Trunda med Tyskarne på skepp och snäckor längsmed Neva till Ladoga sjö, med en krigshär, viljande af Karelarne taga skatt; men Novgoroderne med posadniken Semen och Ladogaboar gingo och ställde sig vid Nevas mynning, och sedan de inväntat dem, nedhöggo de dem, men de öfriga flydde undan, den 9 september, den helige (och) rättfärdiga Joakims och Annas åminnelsedag.


År 1292
Gingo raska karlar från Novgorod med vojevoden och furstarne att bekriga Jämska landet; och sedan de krigat, kommo de friska (tillbaka). Samma år kommo Svearne med 800 man att föra krig; 400 tågade till Karelen, men 400 till Ishera; och Ingrerna nedhöggo dem, men Karelarne slogo sina (fiender) och grepo andra med händerna.


År 1310
Gingo Novgoroderne med lodjor och lojvor till sjön och kommo till ån Uusjärvi och uppförde en ny stad (Taipale, vid Suvantos utlopp?) vid forsen och nedrefvo den gamla.


År 1311
Tågade Novgoroderna med örlog till tyska landet bakom hafvet, emot Jämerna, med furst Dmitri Romanovitsch; och sedan de farit öfver hafvet, intogo de först Köpmansälfven, uppbrände byarna och grepo höfdingarn, men boskapen nedhöggo de. Och där blef Konstantin, Ilin Stanimirovitsch' son, (stadd) på efterspaningar, dödad. Sedan intogo de hela Svartälfven och kommo så långsmed Svartälfven till staden Vanaj och intogo staden och uppbrände (den); men Tyskarne flyktade till borgen; den var ett mycket starkt befäst ställe på en hög klippa, som ej hade tillträde från något håll; och de skickade hälsningar och bådo om fred, men Novgoroderna gåfvo ej fred, utan stodo 3 dagar och 3 nätter, härjade distriktet, uppbrände stora byar, förstörde all rikedom och kvarlämnade af boskapen ej ett enda horn. Och då de sedermera tågade (tillbaka), intogo de Kauhala älf och Perno å och begåfvo sig ut på hafvet och kommo alla hälbrägda till Novgorod.


År 1314
Nedhöggo Karelarne de stadsbor, som voro Novgoroderne i Karelska staden, och insläppte till sig Tyskarne (= Svenskarne). Men Novgoroderna gingo med sin ståthållare Feodor löst på dem, och Karelarne gingo öfver, och Novgoroderna nedhöggo Tyskarne och Karelska förrädarne.


År 1313
Drog posadniken i Ladoga med Ladogaboarne i härnad, och för våra synders skull vandrade Tyskarne (= Svenskarne) genom Ladoga och uppbrände (staden).


År 1316
Tågade furst Michail med hela Nisovska landet till Novgorod; men Novgoroderna inrättade en hägnad omkring staden på hvardera sidan, och hela Novgorodska landskapet sammankom: Pleskover, Ladogabor, Rusas inbyggare, Karelare, Ingrer, Voshaner. Och furst Michail kom ej ända till staden, utan stannade i Ustiani; och sålunda ingick han ej fred, utan vandrade bort, sedan han ej haft ringaste framgång, utan lidit stor förlust.


År 1317
Kommo Tyskarne (= Svenskarne) till Ladoga sjö och slogo många Obonegiska köpmän.


År 1318
Drogo Novgoroderna med härnad öfver hafvet till Aura å och stridde mycket och intogo Sumska furstens stad Lyderev (Åbo) och biskopssätet och återkommo alla friska till Novgorod.
Att krönikören avser Aura å framgår av ett år 1441 av staden Novgorod till Reval skrivet brev, där ifrågavarande i originalet förekommande namn i Revalska rådskansliet blivit översatt med ”ato Aebo”. LEC. Urkdb. IX n:o 793. Jfr dock meddelandet i Hist. Arkisto X, sid. 345.


År 1323
Tågade Novgoroderna med furst Jurij och anlade en stad vid Nevas mynning, på holmen Orechov (Nöteborg). Och dit kommo stora sändebud från svenska konungen [och] slöto med fursten och Novgoroderna evig fred på gamla villkor.



Läs mer på www.Historiebloggen.nu