Svitjod - resor till Sveriges ursprung, Mats G.Larsson, 1998, ISBN:9789174864212

17
Svetiud, sveafolket, på fornislöndska Svitiod och vanligen skrivet Svitjod, lokaliseras till landskapen kring Mälaren.



58
Ungefär vid den tid då Hugleik föll i Frisland började ett annat germanfolk röra sig från Centraleuropa mot Skandinavien, en folkvandring i motsatt riktning mot den som gällt under de föregående århundradena. Det var herulerna, ett folk som en gång sägs ha blivit fördrivna av danerna och vandrat söderut till Svarta havets norra steand, där de bosatte sig vid sidan om goterna.

Prokopios skriver: under flera ledare av kunglig ätt tågade de genom slavernas alla stammar, vandrade sedan genom en stor ödemark och nådde slutligen fram till det folk som heter varner.



74
Ivar Vidfamne lade nu under sig hela Sveaväldet. Han tog också hela Danaväldet, en stor del av Saxland (Nordtyskland), Österriket (Baltikum) och en femtedel av England.



96
För svenska vikingar måste det i stället ha varit länderna på andra sidan Östersjön som låg närmast till hands att attackera, även om dessa områden inte var lika rika och tättbefolkade som de västliga riken.

Den främste bland dessa hette Rurik/Rörik och sägs tillhöra en stam som kallades Rutener säger krönikan, och från den kan namnet Rutenien härledas. 

Det är namnet Rutenien som tillsammans med andra språkliga indicier och arkeologiska fynd gör att man kan knyta dessa hövdingar och deras följen till Rutheni som nämns i Kejsar Augustus strider på 100-talet.

Rurik kan dock vara av vikingarnas ursprung som assimilerats i rutenska samhället. Hans urpsrung sägs då vara i Rugen. Det kan vara dit som Augustus Rutheni vandrade först och senare spridits till Ukraina där de bosatte sig för gott.

Det första, enligt Nestorskrönikan, anfallet på Aldegjuborg, dvs Staraja Ladoga, i sjäva verket skett i samband med ett krigståg som leddes av kungen själv, alltså Rurik.


100
Det är i första hand mot dessa östliga trakter som ett av de typiska skandinaviska föremål som brukar hittas i den östslaviska jorden pekar - torshammarrigen. Det är en järnring av en halsrings storlek med påträdda små amuletter av samma material i form av torshammare och små ringar eller spiraler. Den förekommer särskilt ofta i gravarna i östra Uppland, på Södertörn och även på Åland, men man finner den också i Ladogatrakten och längs flodvägarna bort mot Dnipro och Volga, fjärran från de steniga enebackarna i det gamla Svitjud/Svitjod.



110
Kanske var det i samband med anfallet mot kurerna som några hövdingar begav sig längre mot nordost, in i Finska viken och mot trakterna runt Ladoga - tidpunkten överensstämmer ganska väl med Nestorskrönikans uppgifter om de tributkrävande främlingarna från andra sidan havet.



141
Namnet Uppland är känt först från tiden för Upplandslagens tillkomst vid slutet av 1200-talet. Dessförinnan bestod landskapet av de tre så kallade folkland som figurerat tidigare i denna bok - Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland - samt kustområdet Roden



168
Men vart tog då vägen Ragnvald Jarl och hans ättlingar vägen när Olof tog kontrollen över landskapet och grundade ett biskopsdöme i deras huvudort Skara? Jo, de försvinner ur traditionen strax efter att Ragnvald mäklat fred mellan svear och norrmän och förmedlat äktenskapet mellan Olaf Haraldsson och Olof Skötkonungs frillodotter Astrid. Följd av sveakungens hotelser ledsagade Ragnvald då kungadottern Ingegärd till Gårdarike, där hon skulle förmälas med den rutenske fursten Jaroslav, säger Snorre. Där fick Ragnvald ett nytt jarldöme i staden Staraja Ladoga, sagornas Aldeigjuborg, och där dyker också hans son Eiliv upp i den rutenske furstens trupper ett par decennier senare.



188
Under de närmast följande decennierna fram till 1000-talets mitt fanns möjligheterna i stället österut, där de rutenska furstarna förde ständiga strider såväl inbördes som mot aggressiva nomadfolk och till och med mot den östromerske kejsaren, den mäktigaste härskaren av alla.
   
Den enda större grupp runinskrifter som kan knytas till en enskild expedition är de stenar som är resta på 1040-talet efter män som dött österut med hövdingen Ingvar, ihågkommen också i den isländska traditionen med tillnamnet "den vittfarne". Spåren efter honom och hans män kan troligen följas till Gårdarike och vidare till Georgien och trakterna kring Kaspiska Havet, på runstenarna kallade Särkland, "saracenernas land".
   
Varför skulle sveakungen, vid denna tid Olof Skötkonungs son Anund Jakob, organisera ett stort uppbåd för en färd till Gårdarike? Svaret ligger troligen i hans svågerskap med den rutenske fursten Jaroslav, som var gift med Anunds syster Ingegärd. Fursten låg vid tiden för Ingvars avfärd i krig med petjenegerna, ett stäppfolk som också hotade handelsvägarna mot Svarta havet och därmed förbindelserna med Konstantinopel. Både den ättegemenskapen och svearnas strävan efter att upprätthålla förbindelserna med kejsarstaden - tydligt märkbara i Sigtuna - kan därför ha varit skäl för att sända en flotta till Jaroslavs hjälp. Efter ett blodigt slag vid Kyiv, där Jaroslav placerat sina skandinaviska krigare mitt i slaglinjen, lyckades han besegra petjenegerna och driva bort dem från sitt område. Varför Ingvar och många av hans män därefter fortsatte till Svarta havet och vidare österut genom Transkaukasien är höljt i dunkel, och vi kommer nog aldrig att få något säkert svar på frågan. Kanske var det ett led i Jaroslavs krig mot kejsaren i Konstantinopel. Ryktet om att svearna vid denna tid utsänt en ödesdiger expedition mot avlägsna länder nådde också Adam av Bremen. Han inte sen att använda det som ett exempel på hur gud straffat sveakungen Emund, halvbror och efterföljare till Anund Jakob. Kungen hade nämligen begått brottet att avvisa biskop Adalvard den äldre och andra sändebud från kyrkan i Bremen, förklarar kyrkomannen. När Emund sedan sände sin son Anund till Skytien omkom denne därför med hela sin här efter att amasonerna givit dem förgiftat vatten.

En av de män som blev borta med Ingvar hette Banke eller Bagge. Hans runsten sitter nu inmurad i vapenhuset i Svinnegarns kyrka i Uppland.

Isländska sagorna berättar hur Ingvar den vittfarne attackerades av vikingar på sin färd mot Särkland. Detta hindrar dock inte att begreppet "vikingatiden" nog ändå är en lämplig sammanfattande beteckning för forntidens slutskede - "drängtiden" skulle inte låts lika bra.



197
Religiösa och rättsliga hövdingarna kallades godar. Deras ämbeten kallades godord, och kunde såväl ärvas som köpas och säljas utan tingsmännens medgivande, och de kunde också innehas av flera personer gemensamt.